Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Om uppfostran och undervisning hos romarne.
dugande statsmän och deras kvinnor dugliga husmödrar.
Men nödvändigt för statsmannen var det att ha ordet i sin
makt. Han måste klart och öfvertygande kunna utveckla
sina tankar, så att han förmådde rycka åhöraren med sig.
Och nödvändigt för husmodern var det att oklanderligt
kunna förestå sitt hus samt att ingjuta hos sina barn
sedlighet och dygd. Så utbildades dugande medborgare.
Uppfostrans mål var alltså praktisk och patriotisk
verksamhet. Och uppfostran var hos romarne, såsom
romaren själf, praktisk.
Men äkta romersk förblef den endast, så länge folkets
sedliga kraft var obruten. När den grekiska civilisationen
i urartad gestalt gjorde landvinningar på Italiens mark
och Roms segerstolta söner ej kunde motstå frestaren,
hvilken kom med fagert tal men samtidigt sög deras
hjärteblod, då svek allt mera romarandan äfven vid
barnens vård och uppfostran. Ej långt efter andra
puner-krigets slut började hellenernas pedagogiska idéer
intränga (o. 175 f. Kr.) för att strax före Ciceros dagar (o.
100 f. Kr.) föra hellenismen till fullkomlig seger.
Den romerske fadern ägde fullständig makt öfver
sina barns lif och död. Det ålåg honom icke att anmäla
deras födelse till någon myndighet1). Han kunde efter eget
godtfinnande upptaga det nyfödda barnet som sitt2) eller
förskjuta det3).
Han var i sin goda rätt, om han utsatte det för att
ömkligen omkomma eller omhändertagas af främlingar.
Och det var en lycklig tillfällighet, om det då råkade i
välvilliga personers händer. Ty ofta upptogos sådana barn
af tiggare, hvilka på det ohyggligaste för snöd vinnings
skull lemlästade dem4).
Men, försköt icke familjefadern ett barn utan erkände
det som sitt, visade han detta därigenom, att han upptog
det från marken, där det lagts framför honom. Därmed
iklädde han sig förbindelsen att uppfostra detsamma.
Jfr Marquardt, Privatleben der Römer I, pp. 84 ff.
2) Ter. Andr. 2, 3, 26: puerum . . . pollicitus sum suscepturum.
3) Liv. 27, 37, 5: nuntiatum infantem natum esse quadrimo
pa-rem; vivum in arcam condidere, provemctuque in mare proiecerunt.
4) Jfr Marquardt, Pr. R. I, p. 81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
