Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om förhållandet mellan subjekt och predikat i nusvenskan. 278’.
Meddelandet kan vara mer eller mindre utförligt. Af
vikt är särskildt huruvida det föremål, hos hvilket
tilldragelsen, lifsyttringen eller det nya attributet iakttagits*)
finnes angifvet lika väl som clenna tilldragelse, lifsyttring eller
nya attribut, eller om det endast är dessa senare, som fått
språkligt uttryck.
Det gäller nu att först något närmare undersöka
meddelanden af det förra, utförligare slaget. Man finner då, att
erfarenheten slagit fast för vårt medvetande en viss
normaltyp för dylika meddelanden såsom den lämpligaste formen
att följa, när vi önska göra oss förstådda.
Detta grundskema, som vanan inpräglat hos oss, som
tala samma språk, med lika stor tydlighet som någon annan
grammatisk regel, kännetecknas af tvänne viktiga
karak-täristika.
Först och främst är en viss bestämd ordning fastslagen
mellan de båda ofvan angifna hufvudfaktörerna i
meddelandet, mellan subjektet och predikatet. Utom i vissa fall, som
bestämdt kunna fixeras i regler, är ordningen subj. pred.
den normala**). Hvarje afvikelse härifrån väcker vår
uppmärksamhet och kan därför användas till att modifiera
meddelandets betydelse, i det att den betecknar en särskild
affekt. Det är sålunda icke endast i de frågor, där den
förekommer, som den omvända ordföljden har en modal
uppgift. Så har t. ex. Tegnér i versen » Sitter i högen högättad
höfding» valt denna ordning för att gifva meddelandet eil
högtidlig och imposant känsloton.
Det andra kännemärket, som återfinnes hos normal- och
idealtypen för meddelanden af detta slag är icke mindre
viktigt.
Till att uttycka den andra hufvudfaktorn, som ofvan
angifvits, tilldragelsen, lifsyttringen, förändringen, eller med
ett ord predikatet, har nämligen i vårt språk liksom i andra
stambesläktade utbildats en särskild ordklass med speciella
formella karaktäristika. Denna ordklass är verbet.***)
*) Svedelius, a. a. kallar detta föremål »terminus a quo».
Sedan det psykol. subj. utmönstrats ur denna grammatiska
undersökning, vållar det emellertid ingen olägenhet att kalla det helt
enkelt subjekt.
**) Jfr Svedelius a. a., 93 ff.
***) En dylik uppfattning af verbets utveckling torde stå i full
samklang med den tendens att göra satsen i stället för det
isolerade ordet till grammatisk utgångspunkt, hvilken allmänt röjes i
modern språkforskning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
