Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165 Den romerske triiimvirn Marcus Antonius.
Spanien, gaf han Antonius befälet öfver en armékår, och i
det blodiga slaget vid Munda var var denna åter den
tappraste och skickligaste general, Cæsar hade. Då Cæsar
därifrån återvände som världens herre till Rom, visade han
Antonius den hedern att låta honom åka hela vägen vid sin
sida i samma vagn. I vagnen närmast bakom åkte Brutus,
Cæsars blifvande mördare, och Octavianus, sedermera kejsar
Augustus.
Redan följande år fann Cæsar slutet af sin glänsande
hjältebana. Det vore intressant men för vidlyftigt att
skildra händelserna närmast efter hans död, hurusom
Antonius först klädde sig som slaf och undstack sig af fruktan
att få dela Cæsars öde, huru han vid Cæsars likbegängelse
uppträdde inför de församlade romarne i ett högstämdt tal
framhöll den aflidnes förtjänster om folket och räckte fram
hans blodiga, af mördaredolkarne sönderstungna mantel, så att
folkmassan försattes i raseri, ryckte till sig brinnande ved
från likbålet och ilade till mördarens hus för att antända
dem, hurusom därefter Antonius råkade i fejd ej blott med
senatspartiet utan äfven med Cæsars systerdotterson och
arfvinge Octavianus, hvarvid han ibland segrade och. ibland
besegrades, hurusom den nyss så veklige
hufvudstadselegan-ten utstod alla slags umbäranden och bland annat uppe
ibland Alperna födde sig och sina soldater med barkbröd, —
till dess de bägge motståndarne förliktes och tillsammans
med Lepidus bildade clet s. k. andra triumviratet. För att
vara ostörda sammankommo dessa på en liten ö i en flodr
där de sutto mörka i hågen i tre dagar och rådgjorde om
romerska rikets öde,, om romerska folkets väl och ve, om
romerska medborgares lif eller död. Detta gjorde de,
förstås, utan att äga en skymt af laglig befogenhet,^ men
bakom dem vid flodens stränder blänkte hundra tusen öfvade
svärd, färdiga att användas vid deras vink. Det var detta,
som gaf vikt åt deras beslut. Närmaste resultatet af deras
öfverläggningar blef de bekanta proskriptionerna. Listor,
som innehöllo namnen på de åt dödpn bestämda, sändes till
Rom, där de uppspikades på husknutarne. Därefter begynte
mördandet, som räckte, så länge någon af de proskriberade
kunde uppletas. Att undkomma var i det närmaste
omöjligt. I våra dagar är en politisk flykting räddad, om han
kan hinna öfver den ofta blott några få mil aflägsna
riks-gränsen, där han kommer till länder, som befinna sig på
ungefär samma kulturstadium som fosterlandet. I Rom
sträckte sig de maktägandes polyparmar så långt som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
