Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER. 266’
1894 sin »Normalförteckning öfver svenska växtnamn», som
påbjöds till användande vid rikets landtbruksskolor m. m.
Den hälsades ej med odeladt bifall, den rönte tvärt om
gensaga från många håll, ja den väckte förvåning och
förstämning i vida kretsar af både botanikens och modersmålets
vänner och målsmän. Förteckningen hade för utlåtandes
afgifvande varit remitterad till Vetenskapsakademien, hvars
botanister dock icke gillat densamma, men icke desto mindre
blef den af Landtbruksstyrelsen publicerad såsom en
Normalförteckning och såsom ett rättesnöre vid
landtbruksunder-visningen.
Den afhandling af prof. Nathorst, som vi härmed
anmäla, är en närmare utveckling af de skäl, som
Vetenskapsakademien uttalat i sitt af styrkande utlåtande öfver förslaget
till nyssnämnda Normalförteckning. Dessutom innehåller den
en skarp och uttömmande kritik af de angrepp, som gjorts
mot våra svenska växtnamn i syfte att dels ändra, dels
utesluta, dels nybilda sådana i stor utsträckning.
Om svenska växtnamn verkligen behöfvas, så kunna
fall inträffa, då ett namn måste nybildas, ocli detta må då
lika gärna göras af botanister, trädgårdsmästare och lärare,
som af folket själft eller allmogen, blott det sker med den
goda smak, den friska enkelhet och det säkra natursinne,
som röjer sig hos dem, hvilka lefva uti intim beröring med
naturen. Det är också naturligt, att en mängd namn
förtjäna att uteslutas, t. ex. flere äldre, anstötliga sådana. Att
däremot utesluta de allmänt brukliga eller ändra dem, är
betänkligare. Nu gör man emellertid anspråk på fullkomlig
frihet härvidlag, men man frågar mindre efter det svenska
språkbruket och dess lagar, än efter vissa nya principer,
som ty värr lämna fältet öppet för subjektiva infall.
Man har t. ex. uppställt den principen, att ej blott en
art, utan äfven ett växtsläkte skall hafva ett svenskt namn.
Vi hafva redan flere namn, användbara till släktnamn, t. ex.
sippor, tistlar, pilar; men nu fordrar man, att hvarje »släkte»,
d. v. s. komplexen af ett obestämdt antal arter, ett begrepp
med ett i många fall omtvistadt omfång, skall hafva sitt
eget namn. Hvarför? Jo, den latinska nomenklaturen har
ett släkt- och ett artnamn, — den binära beteckningen,
hvars införande var en af Linnés största förtjänster. Huru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
