Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFT LIN JEBEGRËPPET I ELÈKTRICITETSLARAN.
61
tismen, tecknas k; vi få då B = H (1+4^k). Uttrycket
(1 + 4 ti k) är således det tal, som uttrycker, huru många
gånger kraftlinjernas antal är större i ett oändligt tunnt
luft fyllt tvärsnitt av järnet än i luften, om järnet ej funnes.
Detta uttryck kallas permeabilitet och tecknas fi. Vi få då
B=pH.
I luften är fi=i ; i diamagnetiska kroppar är ß mindre än
1; i andra är det större än i.1)
Om man vill låta lärjungarna få en någorlunda
fullständig föreställning om hur elektricitetsläran uppfattar
hithörande synnerligen intressanta företeelser, tror jag
ovanstående i hög grad skola bidraga härtill. Utan
begreppet permeabilitet blir t. ex. »nyttan av järnkärnor»,
järnets användning i dynamomaskiner, aldrig fullt klar.
Så blir däremot fallet, om en tabell över den
magnetiserande kraften, permeabiliteten och induktionen meddelas
och en kurva för sambandet mellan
magnetiseringsinten-siteten och den magnetiserande kraften visas; härigenom
besvaras ock frågan om järnets mätt ning med magnetism,
men det framgår också, hur oekonomiskt det är att driva
det till mättning i stället för att nöja sig med måttlig
intensitet.
Att från den nämnda kurvan komma fram till den s. k.
hysteresis-kurvan är synnerligen lätt; man endast
fortsätter kurvan för minskning av den magnetiserande
kraften och en därpå följande ökning därav.
En magnets verkan på en rörlig elektrisk ström.
Då en elektrisk ström åstadkommer en kraftverkan
på en magnetpol, måste också omvänt magnetpolen
återverka på strömbanan med en kraft, som är lika stor men
*) Jämf. Ferraris, sid. 150—187. Det hopp, jag tillåtit mig
göra vid tal om hur induktionen bestämmes, har blivit nödvändigt,
emedan man icke på lärjungarnes ståndpunkt kan bevisa, som
Ferraris gör, att induktionen har denna karaktär. Något tvivel hos
lärjungarne torde det aldrig väcka. Dä*emot är det oriktigt att som
Christiansen, sid. 415, och Dresse], sid. 637 o. f. antaga, att
kraftlinjerna fortlöpa inuti järnet som i luften, då de genom sin def. att
utgå från en magnetisk massa måste förete en diskontinuitet i ytan
mellan järnet och luften. Jämf. också Moll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
