- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Fyrtiosjunde årgången. 1911 /
368

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

368

P. G. LYTH.

originaltexterna omarbetats för att blifva passande för
skolungdom och lämpliga som examensuppgifter.

Men det är en vansklig sak att i pedagogiskt syfte
omarbeta en bit af en klassisk författare, liksom det är
vanskligt att restaurera en antik bildstod eller ett
forntidsslott. Om renoveringar på den bildande konstens
område har Heidenstam sagt: »Quod non jecerunt barbarif
fecerunt — arkitekterna»; och hvad korrigeringar kunna
åstadkomma på litterära konstverk, det har man fått höra
i striden om Folkskolans läsebok. En skenbart obetydlig
ändring kan lätt grumla sammanhanget eller förflacka och
fördärfva det af författaren afsedda intrycket. Därför bör
man i en latinsk öfversättningsuppgift så litet som möjligt
mästra urtexten. Det har jag lärt mig under mina försök
att för en större allmänhet på svenskt språk tolka klassiska
författare. Små och skenbart obetydliga ord ge stundom
det rätta perspektivet åt en teckning och äro därför af
stor vikt för en rätt uppfattning såväl af det hela som
af vissa detaljer. Ofta har jag kämpat en förtviflans kamp
för att få svenska på sådana vanliga ord som sed, enim,
nam, autem, i am o. s. v. Det är just i öfvergångarna från
ett större eller mindre parti till ett annat, som de
klassiska författarne visa sin utomordentliga förmåga att
uttrycka mycket med ett eller ett par ord, som fästa vid
sig en hel följd af associationer. När Runeberg säger:

»Nu var Fjalar konung gammal vorden»,

så måste läsarens tanke gå tillbaka till den ödesdigra
julnatten i Fjalars konungaborg och till intrycket af den första
sångens sista strof:

År kommo och flydde igen,

kung Fjalars ära spordes från land till land,

men om hans dotters öde hörde

ingen på vida jorden ett ord, ett ljud.»

Men tag bort detta enda nu, och sammanhanget är stördt.
På samma sätt skall ett enda borttaget iam hos L,ivius ofta
ge skildringen en annan färg och ett annat perspektiv, än
författaren velat framtrolla med sina ord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:46:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1911/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free