Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SATSLÖSNINGENS TEKNIK
273
denna punkt äro befogade, om därmed kan vinnas bot mot
tanklösheten och felfrekvensen. Jag har vunnit gott resultat
med följande tillvägagångssätt. Strax i början, då vi stifta
bekantskap med ackusativobjekt, få två lärjungar gå fram
för klassen och arrangera — ett litet slagsmål. Så fästes
uppmärksamheten på att det behövs två, för att man skall
kunna säga: Andersson klår Pettersson. Sedan får
ordningsmannen ensam gå fram för klassen och säga: Jag är
ordningsman. Det blir ju då så åskådligt som möjligt, att
om ordningsmannen heter Jönsson, Jönsson och
ordningsman äro samma person. Till dessa exempel återkomma
vi vid behov gärna många gånger med dramatiskt utförande.
(Likaså: Jag heter J. Jag är stark. O. s. v.) Lärjungarna
få alltså redan från början taga med både (ack.-)objekt och
(subj.]predikatsfyllnad. De vänja sig att alltid efter frågan:
»Vad skänkte sonen?» eller »Vad är lärkan?» taga reda på,
om svaret (ett äpple resp. en sångare) är detsamma som
subjektet. Den omständlighet, detta innebär, har jag
funnit rikligen lönad genom den garanti, som vinnes, för riktiga
svar. När eleven gjort båda de föreskrivna frågorna (alltid
lika), har han utfört allt, vad som behövdes för att kunna
lösa uppgiften, och behöver icke frukta några ytterligare
överraskningar. Med det gamla tillvägagångssättet var det
ju så, att momentet n:r 2 (»Ar här något av verben vara,
bliva o. s. v.») gjorde sig obehagligt påmint endast, då det
hade behövts för att undvika ett fel, som man gjort. Sättet
synes mig vara olämpligt, därför att det faktiskt lägger
hyende under lärjungens benägenhet att icke bry sig om en
sak, som han egentligen alltid borde ägna tanke åt. Just
därför, att det så ofta lyckas (så ofta som man har att göra
med ack.-obj.), främjas därav vanan att svara på vinst och
förlust med minsta möjliga eftertanke. Ingenting är
skadligare — i allmänhet och speciellt i fråga om satslösning.
Svårigheter kunna ju alltid komma. Det är givet, att
man bör akta sig för att i början förvilla åskådningen med
fall sådana som: »Jag och Jönsson äro starka.» En svå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
