- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Fyrtioåttonde årgången. 1912 /
390

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

39°

GOTTFRID KALLSTENIUS

tal, om man finner det bekvämt. Där kan läsaren ändå i
allmänhet lätt nog vid uppläsningen träffa den rätta formen.
Något värre är det med sådana former som mig, dig, sig,
säga, uppe, icke, ej, skämtade, vi voro, där det onekligen
förutsättes inte så liten övning hos läsaren, om han skall
hinna ledigt substituera högstilsformerna med motsvarande
vardagsformer. Rent förkastligt synes det mig vara att i en
skriven dialog använda sådana ord som blott, likväl, rel. pron.
vilken, ty, ehuru, emedan, på det att och många andra, där
vardagsspråkets ord ligga så långt borta som resp. bara, ändå,
som, för, fast(än), (där)för att, för att. På sådant träffar man
emellertid i vår moderna dialoglitteratur1 otaliga exempel,
och det är t. o. m. långt ifrån sällsynt att i en dialog finna
syntaktiska konstruktioner, som äro absolut otänkbara i ett
samtal — skall man då försöka bringa det till naturligt tal
vid uppläsningen, står man i de flesta fall redlös: det bleve
att rent av författa om texten, d. v. s. förfalska den. Vill
en författare i sin dialog höra ett uppstyltat språk, så må
det väl vara hans ensak, men därom borde man kunna
komma överens, att en författare bör skriva sitt språk så,
som han vill ha det läst.

Jag är naturligtvis också ense med herr Johnsson om
att vi »i fråga om stycken, som utgöra en målning av
vardagligt liv, i synnerhet talscener med dramatisk kraft», böra
»uppmuntra eleverna till imitation» av vardagsspråket. Ja,
jag vill sträcka det längre än till en uppmuntran; jag menar,
att de beträffande sådana texter skola uppmanas därtill, och
att läraren inte skall ge sig, förrän ett någotsånär gott
resultat vunnits. Att man skulle inskränka sig till att substituera

1 Jag tänker härvid icke enbart på den rent dramatiska litteraturen,
utan särskilt på i berättelser inströdda dialoger, där försyndelserna mot
naturligt tal äro vanligare och större, helt naturligt på grund av inverkan
från den omgivande berättande framställningen, där samtalsspråk ännu
torde verka stötande på många — att det inte är oanvändbart, visar t. ex
Selma Lagerlöfs »Liljecronas hem».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:46:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1912/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free