Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Anmälningar och recensioner - Sigurd Segerström. E. Rodhe, Eine Nacht im Jägerhause und andere Geschichten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
tas, om det är att göra en stor diktare som Hebbel full rättvisa
att i ett urval låta honom representeras genom något bland det
obetydligaste, han frambragt. Den läsare, som genom ett sådant
medium gör sin första bekantskap med den store dramatikern
och moralisten, som kanske påverkat till och med Ibsen och
hur som helst står som ett av de största namnen i förra
århundradets diktning, kommer väl snarast att erfara en missräkning
och dra hans storhet i tvivelsmål. Naturligtvis är Hebbel i sina
mästerverk för djup för att hunna fattas av de relativt unga
läsare, för vilka ifrågavarande bok är avsedd. Vore det då ej
lämpligare att alldeles förbigå honom?
Buddes »Mannuckerle und Mannickerle,» Trojans »Wie man
einen Weinreisenden los wird» och Baumbachs »Die vier
Evangelisten» äro ganska lustiga humoresker, som kunna läsas med
verkligt nöje. Men vida högre stå Seidels »Die Versetzung» och
Roseggers »Als ich das erste Mal auf dem Dampfwagen sass».
Den förra är ett kostligt stycke kvinnospråkspsykologi, en god
parallell till den nätta historietten om damen med det energiska
utseendet, som finnes att läsa i Cederschiölds »Om Kvinnospråk».
Roseggers bondeberättelse från Steiermark är både välskriven och
lustig, och jag vågar tro, att det var en god idé att medtaga
densamma trots »hans starkt bygdemålsfärgade språk», som, enligt
vad utgivaren upplyser i företalet, har berett honom vissa
betänkligheter och nödvändiggjort ett minutiöst påpekande av textens
avvikelser från normerat språkbruk. Det är nog ej olämpligt,
att lärjungen någon gång får stifta bekantskap även med sydtyskt
språkbruk. Dessutom äro ju sydtyskar och österrikare så olika
nordtyskar i både karaktär och livsförhållanden, att den sydtyska
litteraturen liksom öppnar portarna till en ny, intressant värld. —
Widmanns »Herbsttage in den Berner Alpen» är historien om
en liten fyrbent alpbestigares och hans herres äventyr, hur de
förlora och slutligen återfå varandra efter många och långa
vedermödor.
Men det ojämförligt allra värdefallaste i boken är
naturligtvis Paul Heyses underbara, oförlikneliga »L’Arrabiata», detta
konstverk utan vank och lyte, en bland den tyska prosans ädlast
skimrande pärlor. Jag får bekänna, att jag ofta förundrat mig
över att ingen textutgivare tänkt på att publicera den i svensk
skolupplaga. Månne detta har berott på den en tid nästan
allsmäktiga parollen: blott det nordtyska, vardagliga
språkbruket! som skänkte oss så många skoltexter av oklanderligt men
färglöst vardagsspråk och märglöst, blekt innehåll? Av himmelens
tecken att döma, synes den tiden nu snart vara förbi. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
