Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Anmälningar och recensioner - Sigurd Segerström. Korlén, Tysk språklära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 anmälningar oce recensioner
<451
åsikt riktig, att man bör på detta sätt vänja lärjungen att hålla
sig till saken själv och ej genom ideligt hopande av onödiga
och i själva verket intetsägande benämningar avleda hans
uppmärksamhet därifrån.
52. Nom. pl. på -e. Att neutrerna (utom Flösse samt vissa
andra ord dialektiskt) sakna omljud, nämnes ej.
Subst. med svag böjning i pl. 51 anger visserligen indirekt,
att svaga pluraler sakna omljud, men detta borde här (före 56)
uttryckligt framhävas. — De svaga plur. äro ej likt de starka
ordnade efter frekvens. Den talrikaste klassen kommer här sist,
i grupp A först.
62. Und. I. »Herr såsom titel böj es vanligen i gen. (och
alltid i andra kasus). Ex. Meyers Wohnung.» — Hj, CN,
W: »Herr såsom titel böjes alltid.» — L: »Der Titel Herr
wird stets dekliniert, mag der Artikel vorangehen oder nicht.»
Så ock HL. — MM, som har samma exempel som K, anför
endast: die Wohnung des Herrn Meyer od. Herrn Meyers Wohnung.
— S: »— — Dagegen wird »Herr» heute in jedem Fall
verändert, auch ohne vorhergehenden Artikel : Herrn Meyers, des
Herrn Meyer. Dagegen sagt noch Lessing im Einklang mit der
allgemeinen Regel: Herr Justen. Herr Wernern, und der
Hauptpastor Goeze schreibt: Herr Lessmgs Gemütsverfassung.» —
Det synes alltså, som om K:s omformulering av ifrågavarande
regel icke sammanfölle med nuvarande godkänt språkbruk.
Genusreglerna innehålla en del goda påpekanden.
67. der Tor, dåren. Bättre: »narren». Jfr »Geisteskranke(r)».
— Wort, Wörter, Worte ej nämnt.
Adjektivens böjningssätt. Deklinationerna äro uppställda i
parallella kolumner i ordningen svag, blandad, stark (efter frekvens?).
De starka ändelserna anges med röd färg, de svaga med svart.
Härigenom vill väl förf. åskådliggöra, att den starka ändeisen
alltid måste förekomma, innan den svaga inträder. Emellertid
gör just denna omständighet det svårt att förstå, vad förf.
menar i sitt företal med orden: »Den rena starka deklinationen
(ej som hos Hj. den blandade) är det i stället, som faktiskt har
en underordnad ställning och därför även bör vid
undervisningen få åt sig anvisad en sådan». Detta påstående synes mig
riktigt, endast försåvitt därmed menas, att den rena starka
ad-jektivdekl. är det fall, som i realiteten mest sällan förekommer.
Men detta bevisar alls icke, att den starka dekl. som sådan,
vilken ju omfattar nästan alla »artikelord» (Hj:s svagt 1. blandat
böjda »bestämningsord»), vid undervisningen kan få en under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
