Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och recensioner - G. A. Jaederholm. Ett svenskt arbete i didaktik: L. M. Wærn, Formell undervisningslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
anmälningar och recensioner 35 1
tivt bestämbara resultaten av det ena eller det andra undervis-^
ningsförfarandet, utan i allmänhet deducerar ett
undervisningsförfarandes riktighet ur vissa allmänna föreställningar om de psykiska
förloppen, vilka i flertalet fall härröra från en ett eller annat
århundrade gammal — eller äldre — populariserad s. k.
kunskapsteori. Men en och annan läroboksförfattare, som medvetet
begränsar sin uppgift till ett något så när bestämt åldersstadium i
en bestämd typ av skolorganisation, och framför allt till
korrektion av, särskilt bland ovana lärare förekommande praktiska
oformlig-heter och misstag, (med undvikande av en icke experimentellt
säkerställd reduktion av de högst komplicerade
undervisningsformerna på några i regeln mycket hypotetiska elementarpsykiska
funktioner) lyckas i den svåra konsten att låta den levande
erfarenheten lysa igenom den imperativiska regelformuleringen,
och på samma gång undvika att i allt för mycken detalj skildra
det, som endast den direkta handledningen kan giva. Ree. får för
sin del uttala den uppfattningen, att om också en utförligare
exemplifiering och dymedelst företagen kontroll av reglernas
tilllämplighet på ett större antal läroämnen ej hade varit ur vägen,
lektor Wærns här föreliggande arbete i denna begränsning visar
ett inom pedagogiken föga vanligt mästerskap.
Det finnes som bekant lärare av trenne olika slag — ur
synpunkten av deras förhållande till pedagogiken — nämligen
först och främst de, som ha den pedagogiska takten, som »känna
på sig», huru de i olika fall skola lägga undervisningen, och föga
bekymra sig om metodiska överläggningar; som lita först och
sist på den s. k. lärarpersonligheten och se med förakt på den
planmässiga behandlingen av själva framställningssättet. Sådana
lärare, som verkligen kunna detta, äro mycket sällsynta, men jag
befarar att, vad den högre undervisningen beträffar, ett icke ringa
antal lärare betrakta sig själva så. Allt det pjoller, som
före-haves i den.s. k. moderna pedagogiken med de mindre barnen,
har ofta till den grad diskrediterat allt vad pedagogik heter, den
jolmiga känslobetoning i tid och otid, som utmärker särskilt vissa
undervisningsarter, ha kommit dem att hysa de allra starkaste
misstankar mot denna s. k. vetenskap, så att de resolut vända
den ryggen. Icke sällan är denna avvoghet mot allt slags
känslosamhet att förskriva från det akademiska livets från alla
känslohänsyn befriade uppfattningssätt på de skilda vetenskapliga
områden, som lärarna under sina utbildningsår ofta trätt i mycket
intim kontakt med. Och de synas mig ha all rätt i att, som Georg
Herbert Palmer formulerar det, försöka vara: »a colourless
medium, through which truth may shine on opening minds», d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
