Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Adolf Rydberg. Om predikativet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
adolf rydberg
tet (objektet), ha blicken öppen för predikativets
samhörighet med verbet. Beckman yttrar sig i fortsättningen (Sv.
språkl. § 39 Anm. 3) sålunda: »Med avseende på det verb,
predikatsfyllnaden bestämmer, är den av två slag:
a) Den kan utgöra en nödvändig fyllnad, utan vilken
verbet icke uttrycker någon rimlig mening. T. ex. Jag är (blir)
glad. Han står ensam i världen.
b) Den kan stå såsom tillagd bestämning till ett verb,
som i och för sig ger fullständig mening. Den är då ett
mellanting mellan predikativ och attribut. Den säger icke
som det egentliga attributet, vad huvudordet i allmänhet är,
utan vad det är eller blir just vid det tillfälle, som verbet
avser. T. ex. Han gick bedrövad bort. De stodo starka
och käcka kvar på sin post. En sådan bestämning kallas
predikativt attribut.»
Kan den nära samhörigheten mellan predikativet och
verbet starkare framhållas än genom de under a) anförda orden
om predikativets »normaltyp» i sådana ex. som »Jag är glad»,
»Han står (= är) ensam i världen» (och »Det gör mig glad»)?
Det under b) behandlade predikativet, »varande-typen»
(eller predikativt attribut), är visserligen en typ för sig men
i själva verket endast en mera självständig modifikation av
normaltypen och kan i allmänhet lätt återföras till denna typ.
T. ex. »Han gick bort bedrövad»: var bedrövad, »De stodo
kvar starka och käcka»: voro starka och käcka. Att i ex.
av »varande-typen» verbet i och för sig ger fullständig
mening, är visserligen sant. (Detsamma gäller f. ö. också om
sådana ex. av normaltyp som »Han målade [= gjorde]
planket rött», »bultade köttet mört»). Men uttalandet i fråga
innesluter ej hela sanningen. Där verbet är utbildat med
predikativ, ger nämligen predikativet det egentliga
innehållet åt det, som säges om subjektet (eller objektet)
(såvida ej något annat ord är särskilt framhållet). Predikativet,
säger Beckman (§ 39 Anm. 2), »hör till det nya, som utsäges
i satsen»; och detta gäller om predikativ av bägge typerna.
Om predikativet borttages i ex. »Han gick bedrövad bort»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
