Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmälningar och recensioner - Ivar Belanner. Uttalet av egennamn i två historiska läroböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 2
anmälningar och recensioner 3 i
såsom vid oä’ls (>oe’ls) å sid. 77 och oällingten (> oä’llingtn)
å s. 177.
En viktig sak är också beteckningen av tonande sje-ljud.
Att utmärka det med sj är knappast någon mening i, såvida ej
särskilt angives, vilket ljud som därmed åsyftas. Men då detta
tonande ljud, som saknas i svenskan, i franska lånord ersatts
med det motsvarande tonlösa, kan man mycket väl göra
detsamma i fråga om egennamnen och teckna det med sch, såsom
sker s. 217 Jussieu = schyssiö’, alltså s. 172 Jérôme = sjerå’m
> scherå’m, s. 182 bourgeoisie = bursjåasi’ > bourschoasi’. Mrk
s. 218 Hugo = hygå’ > ygå’[?].
Beteckningen av lång och kort vokal är ofta
otillfredsställande, t. ex. s. 112 Vinci — vintji > vinntji 1. -tschi, Borgia =
bordja > bårrdja. Varför ej använda de gamla tecknen streck
[-] och båge [«] över vokalen?
Här ovan ha endast påpekats de viktigaste felaktigheterna
och inkonsekvenserna. Många flera finnas, och alltsammans
behövde genomgå en grundlig revision av en fackman för att
tillfredsställa nutida fordringar.
Mina förslag äro naturligen baserade på det använda
systemet och avse blott en förbättring och korrigering av detsamma
i vissa detaljer. Bäst vore att övergå till ett noggrannare,
ordentligt utarbetat och konsekvent genomfört beteckningssätt,
t. ex. det i Nord. Fam.-bok använda. De däri förekommande
rent fonetiska tecknen torde ej bereda lärjungarna några
svårigheter, ty de ha redan vid första studiet av engelska lärt sig
betydelsen av de flesta av dem.
Nu kanske invändes, att det ej är av sä stor betydelse, om
uttalet ej är precis korrekt angivet, då lärjungarna ju av
läraren höra det riktiga uttalet, men härpå kan svaras bl. a.: 1) intet
bör underlåtas för att göra en lärobok så korrekt som möjligt
och därigenom stadfästa dess anseende; 2) det finns många,
som läsa för sig själva och då lätt kunna råka att inprägla ett
oriktigt uttal; 3) i fråga om egennamn är det inte alltid så
säkert, att ens läraren känner till det riktiga uttalet, enär man
kanske under hans skoltid var mindre noga därmed utan i många
fall försvenskade namnen, vilket nuförtiden ej går för sig.
Om vi lite närmare granska även samma författares
»Lärobok i nya tidens historia för allm. läroverkens högre klasser»
(8:e uppl. 1918), finna vi där visserligen förbättringar men också
en stor del inkonsekvenser och några felaktigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
