Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Anmälningar och recensioner - Gustaf Widbeck. Verbets form efter pluralt Ni. Ett genmäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137 anmälningar och recensioner 3 1
3 1
2. att få fram en enkel, konsekvent regel, som har stöd i
språkbruket.
Att jag huvudsakligen kom att försvara 3:dje pers. plur. efter
ni berodde på att denna sammanställning ju hittills i allmänhet
betraktats som oriktig; 6:te uppl. av Sv. Akadrns ordlista
betecknar den t. o. m. som språkvidrig. Men att jag velat påyrka den
endast i vissa fall, framgår tydligt därav, att jag flera gånger
framhållit, att vid återgivande av talspråk verbet bör stå i sing, (efter
ni likaväl som efter vi och de). Det är ju i talspråket, resp. dess
återgivande i skrift, som ni har sin ojämförligt vanligaste
användning. Det är därför obegripligt, att R. anför Varför hjälpa ni etc.
som »det av G. W. förordade skrivsättet». Ingen kan högre än
jag önska, att gamle Chronschough måtte få vila ostörd i sin grav.
R. uppställer mot min ringa person hela raden av våra mest
kända grammatikförfattare. Han tycks inte ha märkt, att han
genom alla dessa citat lämnar ett kraftigt stöd för det jag velat
visa, nämligen att det råder den största förvirring beträffande
verbformen efter ni. Bråte och Linder stå helt kvar på den gamla
ståndpunkten. Rebbe erkänner pluralis i ett visst fall, Sundén
i ett annat. Beckman utdömer Sundéns regel såsom
»sammanblandning av alldeles olika stilarter».
Sundén, Beckman och Rebbe ha tagit upp problemet utan
att — enl. min åsikt — ha kunnat ge det någon tillfredsställande
lösning. Brates och Linders regel har den förtjänsten att vara
enkel och konsekvent. Men det finns någonting som talar emot
den, nämligen språkutvecklingen. Lustigt nog har R. anfört denna
mot mitt förslag. Han har tydligen menat, att pluralformerna,
som äro döda i talspråket, alltmer få vika för singularformerna
även i skrift. Detta är ju riktigt, och antagligen kommer någon
gång i tiden en reform att genomföras, varigenom singularis blir
erkänd genomgående i alla stilarter, såsom fallet är med danskan;
då förfaller givetvis frågan om verbets form efter ni. Men
tillsvidare — och säkerligen ännu lång tid framåt — ha
pluralformerna ensamväldet i det egentliga skriftspråket. Här har nu
inflytandet från första och tredje person varit så starkt, att verbet
efter ni allt oftare har fått samma form som efter vi och de.
»Språkutvecklingen» har alltså på ett mycket naturligt sätt lett
till ni äro. Att envist motsätta sig en språklig analogibildning
enbart av det skälet, att den är »historiskt oberättigad»,
påminner mera om den »historiska skolan» än om modern
språkuppfattning.
Det är tydligt, att verbets former i pluralis är ett tämligen
försummat kapitel i undervisningen. Det ser man bäst, om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
