Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Oscar Bensow. Karl Heussi, Kyrkohistoria - J. Nordlander. H. Celander och J. Oterdahl, Saga och Sanning, del III och IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79 anmälningar och recensioner 5 7
5 7
sig satta uppgiften. Framställningen är medryckande livlig och
verkar trots den stränga begränsningen aldrig kompendiiartad
eller torr. Ett synnerligen lyckligt grepp äro de korta notiser,
som meddelas ur filosofiens, poesiens, musikens och de bildande
konsternas historia. Härigenom vinnes nämligen, att läsaren får
åtminstone en känning av att kyrkans historia står i levande
kontakt med den mänskliga kulturens historia över huvud taget.
På några ställen kan man ju sätta frågetecken, såsom när
det t. ex. s. 233 heter: »Inspirationsteorien ar uppgiven
överallt, där man står i kontakt med universitetsvetenskapen». Detta
är sant endast om den mekaniska inspirationsteorien, och något
annat torde förf. icke rimligtvis kunna mena. Ifrågavarande
ställen äro dock mycket få och kunna av läraren lätt korrigeras.
Lektor Elgs bearbetning och tillägg för svenska kyrkliga
förhållanden äro omsorgsfullt och skickligt gjorda. Det är en
verkligt förträfflig lärobok i kyrkohistoria, som här föreligger.
Oscar Bensow.
Hilding Celander och Jeanna Oterdahl. Saga och
Sanning. Del III och IV. A. Bonnier. 1921 och 1923.
De föregående delarna av denna läsebok ha blivit väl
mottagna av kritiken och allmänheten samt även vunnit mycken
användning inom skolorna. Även i de två nya delar, som här
anmälas, finner man stycken, som äro nya för läseböckerna men
väl försvara sin plats i en sådan. Främst bland dem sätta vi
Rosa Nordenskjölds stycke Brigg, som helt enkelt är ett lyckligt
fynd, och säkerligen kommer denna hundhistoria, sedan den
blivit upptäckt och införlivad med skollitteraturen, att länge behålla
en framskjuten plats inom denna och med förtjusning läsas av
många generationer.
Man brukar säga, att för barnen är endast det bästa gott
nog. I teorin torde nog även dessa läseböckers båda utgivare
hylla den grundsatsen, men i praktiken synas de emellanåt ha
glömt att med tillbörlig stränghet tillämpa den. Stycken, som
uppenbarligen varit skrivna för fullvuxna och därför sysselsätta
sig med för ungdomliga läsare främmande områden, ha icke
sällan här medtagits. I stycket »Kamrater» (av »Ernst Ahlgren»)
gör man bekantskap med en »ryktare» och hunden Fältman,
hans gode vän. Genast i början av berättelsen anslås den ton,
som här är rådande, då ryktarens »käring» till sin man yttrar:
»Det var fan te kor att kalva raskt, när en ska behöva ligga i
kostallet fjorton dagar i sträck». Grovkornigheten kulminerar
s. 42, där man finner ett uttryck, som säkerligen aldrig förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
