Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Josua Mjöberg. Frågeförhörets begränsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
josua mj öberg
envåldsmakt. De anmärkningar mot frågan som förhörsform,
vilka här skola framläggas, gälla blott denna envåldsmakt,
icke frågan som sådan.
Ty frågan är ett oumbärligt hjälpmedel i undervisningen.
Detta gäller framför allt om den ledande■ frågan, vars metod
redan utformades av Sokrates. Den utgår från förutsättningen,
att svaret ligger gömt i lärjungens medvetande. Det kan
hända, att det just inte blir det svar jag väntat, men med
min fråga letar jag mig fram till en klarhet, som blir en
klarhet först och främst för lärjungen och som passar i stycke
med hans uppfattning och mognadsgrad. Har jag frågat väl,
får jag i regeln ett gott svar, och mången gång får jag
anledning att fröjdas åt det ljus, som därifrån faller icke blott
över lärjungens tankeväg utan även över min egen.
Man kan väl också med rätta påstå, att frågan är en
oumbärlig hjälp vid förhöret. Den är mången gång det
snabbaste, enklaste och säkraste sättet att övertyga sig om
huruvida lärjungen sitter inne med den eller den kunskapen.
Men på detta område bör frågan icke få tillvälla sig rangen
av enda eller ens främsta hjälpmedlet. Då urartar frågan
och inkräktar på andra viktiga undervisningsuppgifter. Det
torde vara ofrånkomligt, att vi i vårt lands skolor, icke minst
de högre skolorna, gått alldeles för långt i bruket av
kontrollfrågan vid läxförhören. Ett förhör, som fortgår med
ständiga frågor och korta svar, är fördömligt, ty det ensidiga
frågandet har avgjorda olägenheter med sig.
Den största olägenheten är den, att det obehärskade
frågandet avbryter och ödelägger det associationsarbete, som
borde vara huvudsaken i lärjungens kunskapsliv. Dennes
kunskaper skola icke vara en anhopad massa av material till
en kunskapsbyggnad, en massa, ur vilken sten plockas fram
efter sten, allt eftersom de efterfrågas. Kunskapen är en
byggnad, där sten vilar mot sten och där stor omsorg måste
ägnas åt fogarna. Lärjungen skall icke vara vår hantlangare,
medan vi föra byggnaden i höjden; han skall bygga själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
