Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - Sven Ekman. Nils von Hofsten, Ärftlighet och utveckling - Emil Solander. En referents svar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
anmälningar och recensioner 1 25
lighet, i vilka förf., som han också själv säger, intager en
ståndpunkt, som inför flertalet moderna ärftlighetsforskare torde
framstå som kättersk, i det han proklamerar, att genotypen blott kan
•vara relativt beständig. Då förf. drager denna slutsats som ett
logiskt postulat av föreliggande fakta, tror jag, att han träffat det
rätta. Redan 1913 hade jag tillfälle att i en avhandling om
artbildningen hos kräftdjurssläktet Limnocalanus på samma och
andra grunder, vilka jag då egnade en ganska utförlig
diskussion, uttala alldeles samma åsikt: »i livets natur ligger
genotypisk förskjutbarhet; genotypisk fasthet är endast skenbar eller
endast tillfällig». • Sven Ekman.
Referentens svar på genmäle s. 153.
Man förklarar ett mer eller mindre obekant begrepp med
tillhjälp av ett annat, förut bekant. Begreppet gräns är känt
från geografin. Varenda bonde vet, att om han färdas från en
socken till en annan, överskrider han gränsen mellan båda, även
om den ej är markerad, genom uthuggning i skog el. dyl.
Gränsen mellan kroppar torde, om behov förefinnes, kunna förklaras
så, att man kan övergå från den ena till den andra, utan att
beröra en tredje kropp. Kan detta ske i alla riktningar, säges
den förra kroppen omslutas av den senare. Sant är visserligen,
att def. av yta som gräns mellan kroppar svårligen kan
sub-sumera sådana ytor som Möbii blad eller Riemannska ytor, men
lyckligtvis förekomma dylika ej i elementargeometrin, så att man
blott befinner sig i samma predikament som när man i
inledningen till algebran vill definiera begreppet exponent; den där
givna definitionen tar alls ingen hänsyn till sådana uttryck som
exempelvis a— V2.
Beträffande begreppet skärning (mellan ytor o. s. v.)
hänvisas till ref:s lärobok i stereometri.
Naturligtvis är jag ense med förf. i att man först bör
bestämma vad man menar med en rät linje och därpå på grund
därav definiera planet; jag har ju också endast sagt, att om planet
först är definierat, kan räta linjen bestämmas som skärning
mellan plan.
Förf. tyckes anse, att man av hänsyn till parallell axiomet
bör acceptera en inadekvat def. på räta linjen, emedan det först
med denna def. skulle vara möjligt att vid undervisningen kunna
utreda parallelîaxiomets innebörd. Detta måste nog bero på fel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
