Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och recensioner - Vilh. Vessberg. Rudolf Fåhræus, Lärobok i allmänna historien. I. Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 1 25
äro väl allmänt erkända såsom riktiga, sedan kommer det i varje
fall an på tillämpningen. I fråga om namn kan man kanske
tycka, att förfin varit väl sparsam på orientens historia; antikens
innehåller mer än tillräckligt.
Judarnas historia medtages icke, utan för denna hänvisas
till religionshistorien. Anmälaren tror dock, att den judiska
historien skulle vinna i intresse för lärjungarna genom att insättas
i sitt naturliga sammanhang i den profana historien. De
kulturhistoriska partierna höra till arbetets bästa. Anmälaren vill särskilt
framhålla de religionshistoriska, ss. redogörelsen för mysterierna,
vilket svåra ämne här klargöres bättre än i någon annan lärobok, det
religiösa tillståndet under kejsartiden och förutsättningarna för
kristendomens utbredning. De konsthistoriska partierna kräva ett rikare
åskådningsmaterial, än de sex bilder, som äro bifogade.
Stats-och samhällsförhållandena höra till det viktigaste och för nutiden
lärorikaste av antikens historia och hava glädjande nog fått ett
rikligt utrymme; dock saknas i framställningen något om
demokratiens urartande i Aten, liksom antalet rådsmedlemmar här
uppgives till 400 i st. f. 500, som det blev efter 510. Det i
många punkter oklara förloppet av de inre striderna under
romerska republikens första århundraden återger förfin på det
hittills vanliga sättet, slutande med de s. k. licinska lagarna. K.
J. Neumann har här en i flera avseenden avvikande uppfattning
och vill t. ex. ej erkänna några licinska lagar. Man kan sätta
i fråga, om det av Cæsar grundade nya statsskicket »återställdes»
av Octavianus (sid. 101). Snarare var väl Antonius Cæsars arvinge
ifråga om politiska planer: en monarki i hellenistisk stil, och
Diocletianus den, som utförde dem.
Förfin strävar efter en konkret framställning utan att dock
låta läroboken svälla ut till en läsebok. Det är svårt att härvid
hålla rätta medelvägen; förfin tycks vänta sig anmärkningen, att
hans skildringar äro väl kortfattade. Anmälaren finner dem vara
lagom utförliga för att lärobokens uppgift att vid läxläsningen
vara ett stöd för minnet ej skall äventyras. Den formella
framställningen är synnerligen vårdad. Förf:n gör med rätta icke något försök
att skriva barnsligt populärt, men fråga är, om icke hans stil ligger
något över det stadium, för vilket hans lärobok är avsedd. Även
bokens omfattning synes anmälaren väl stor, jämförd med den
mest använda Pallin—Boëthius för realskolan. Samtidigt med
allmän historia måste ju i flickskolans klasser 4—8 läsas svensk
historia efter en utförligare plan än i klasserna 1—3.
Lärobokens omfattning är fullt jämförlig med motsvarande del av E.
Falks arbete, avsett för första gymnasieringen. Den synes också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
