Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Oscar Bensow. Neville S. Talbot, Den kristna trons pånyttfödelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 o8
anmälningar och recensioner 2 i i
gamla sanningen på ett nytt sätt», men det är icke envar givet
att kunna lösa denna uppgift, så att icke den gamla, eviga
sanningen förkortas eller förflackas. Biskop Talbot har emellertid
på ett beundransvärt sätt lyckats att genom sin nya
framställning av det gamla evangeliet på väsentliga punkter för läsaren
möjliggöra en djupare inblick i och en fastare uppfattning av
detsamma.
Redan de inledande kapitlen, som framställa historien om
det gamla förbundets tro med dess olösta problem, som för fram
till Kristus, där dessa problem i och genom honom finna sin
lösning, äro synnerligen beaktansvärda och lärorika. Det är den
monoteistiska tron, som ligger bakom Kristus, och utan vars
beaktande han är nästan oförståelig. Genom den komma vi fram
till honom och närma oss mittpunkten. Det är ett misstag att
försöka börja med honom. Han kommer mycket sent i
mänsklighetens oändligt långa historia. Han är höjdpunkten av det
krav, som, fastän det famnade hela världen, lidelsefullt omfattades
av ett enda folk.
Kraftigt hävdas Kristi gudom — varmed ju kristendomen i
själva verket står eller faller — men lika kraftigt hävdas även
hans sanna mänsklighet, ty om inkarnationen innebär, att Guds
väsen har tagit gestalt i en mänsklig personlighet, är det något
ödesdigert att skymma denna mänskliga personlighet.
Uppståndelsen var den nyskapande gudomliga handling, som gav nytt
liv åt de lärjungar, som vid korset varit försänkta i den djupaste
förtvivlan, eller — om vi vilja uttrycka det med andra ord —
den var det svar, som Gud gav på Jesu tro. »Hela kristendomen
vilar på uppståndelsen». »Det är alldeles sant, att vi icke hava
någon exakt kunskap om vad som menas med Kristi
uppståndelsekropp, därför att den tillhör en tillvarelseform, som ligger
alldeles utanför vår normala erfarenhet. Men vilka svårigheter,
som än äro förknippade med tron på Kristi kroppsliga
uppståndelse, är varje annan uppfattning av saken förenad med vida
större svårigheter. Om Jesus hade dött och gått genom dödens
mörka förlåt, medan han lämnade sin kropp åt förstörelse, skulle
ingen visionär eller mystisk förvissning, att hans själ överlevat
döden, ha åstadkommit någon skillnad i hans efterföljares
sinnesförfattning. Ingen övertygelse, att allt stod väl till med honom,
kunde ha helat deras sårade hjärtan. Ty deras sorg och ångest
gällde icke så mycket honom som den Fader, han hade förtröstat
på, och dem själva, som hade förlorat sin Mästare. De blevo
förnyade — födda på nytt, som Petrus säger, genom den
handling av Gud, som uppväckte Jesus ur graven och gav honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
