Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Bernhard Risberg. Elof Hellquists försvenskningar av forngrekiska diktverk. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
BERNHARD RISBERG
svensk hexameter de tvåstaviga takterna (utom den sista)
också måste vara spondéer, sä bleve följden, att tvåstaviga
takter endast mera sporadiskt kunde förekomma.
Denna stränga grundsats har visserligen sällan uppehållits
med full konsekvens. Dock kan man exempelvis i Axel
Jacobssons översättning av Lucretius (1903—04) finna ett
avskräckande exempel på, huru utomordentligt tröttande, ja,
outhärdlig läsningen måste bli av dylika ideligt struttande,
enformigt framdansande daktyliska verser, helst i ett verk
som detta med dess allvarliga och tunga innehåll. De flesta
av våra hexameterdiktare ha också i sina verser, i mer eller
mindre grad inblandat trokéer (takter av en lång och en kort
stavelse); varigenom man i vårt språk vinner den omväxling,
som de antika hexametrarna uppvisa.
Men skadar detta ej rytmen? Det behöver det ej göra,
ty även om man kräver full taktlikhet i kvantitativt
avseende, så kan den utan skada, ja, ofta med stor fördel vinnas
genom en motsvarande utdragning av trokéerna, eller genom
paus inuti eller efter trokéerna (detta särskilt i cesuren). Även
de antika språken hade sådan utjämning mellan trokéer och
daktyler i de logaediska verserna (t. ex. i den saffiska och
alkaiska strofformen). En kvantitativ förlängning är
naturligtvis också mycket passande i ord, som äro särskilt
framhållna i satssammanhanget, och det kan rent av anses som
ett metriskt konstgrepp i vårt språk att i hexametern låta en
framhållen läng stavelse, där så faller sig, ingå just i en
troké. Här passar uttrycket »att göra en dygd av
nödvändigheten».
Men nu tillkommer ytterligare en omständighet. Vårt
rytmiska öra kräver överhuvud icke full tidslikhet mellan
versens takter, helt visst bl. a. av det skälet, att i
sammanhängande tal undanhålles och i följd härav förkortas ett sä
stort antal stavelser, att det endast i gynnsamma fall
överhuvud låter sig göra att bygga en hel, något längre, vers av
i kvantitativt avseende fullgoda takter. I synnerhet gäller
detta om trokéiska och jambiska verser, där oupphörligt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
