Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Georg Brandell. Kritik av kritik. Ett genmäle till lektor K. Pira
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 2 3
att införa i boströmsk antropologi utan är en lärobok i modern
psykologi. Vad som givit anledning till mitt genmäle är den
omständigheten, att granskaren på vissa punkter, där hans
framställning är refererande, ger läsaren en fullkomligt oriktig
uppfattning av bokens innehåll. Han synes icke alls ha bemödat
sig om att riktigt uppfatta detta innehåll, vilket jag dock tror
vara klart och tydligt framställt, utan har i stället, ehuru med
klent resultat, befunnit sig på jakt efter logiska brister. Taktiken
är allbekant; den användes redan under medeltiden och
begagnas fortfarande i synnerhet av uppsaliensiska filosofer, vare sig
dessa som granskaren äro boströmepigoner eller tillhöra den
s. k. nya uppsalaskolan. När en sådan bollkastare med begrepp,
argumenter och slutsatser av någon anledning kommer att läsa
en författare, som icke har sinne för detta slags jonglering, är
han naturligtvis genast färdig att konstatera en »konstitutiv brist
på vetenskaplig hållning» hos författaren. Jag för min del har
intet sinne för denna metod och tänker icke söka tillägna mig
den, men jag tror mig känna den tillräckligt för att kunna
bedöma dess värde.
Vad beträffar förnimmelserna och deras förhållande till
akterna, har jag i min bok i anslutning till tyska
funktionspsykologer — Husserl, Messer m. fl. — gjort gällande, att i varje
särskilt ögonblick blott en teoretisk akt kan äga rum. I en sådan
akt ingå primära och reproducerade eller blott reproducerade
förnimmelser. De äro liksom förnimmelseformerna, vilka
uppkomma i och med förnimmelserna men icke själva äro
förnimmelser, osjälvständiga element, vilka icke ensamma utan blott i
förbindelse med en mot ett objekt riktad intention kunna
konstituera en akt. När den grundläggande åskådningen är den nu i
korthet angivna, kan jag icke finna annat, än att framställningen
är fullt logiskt uppbyggd: i första avdelningen (om
förnimmelserna) får läsaren förutsättningar för att förstå behandlingen av
akterna i andra avdelningen och i denna avdelning
förutsättningar för att förstå framställningen om jaget i tredje avdelningen;
liksom intentionen är det enande bandet mellan de i en akt
ingående förnimmelserna, så är jaget det enande bandet mellan
akterna och gör dessa till manifestationer av en personlighet.
Det är således alldeles oriktigt, som lektor Pira gör
gällande, att uttrycken förnimmelser och akter beteckna
»koordinerade huvudmomenter i själslivet». Förnimmelser och akter
förhålla sig snarare till varandra som delarna till helheten.
Akterna äro reaktionssätt av jaget, och förnimmelserna göra det
möjligt för oss att i akterna uppfatta objekten. När granskaren
kallar denna uppfattning sensualism, så visar han därmed, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
