Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - Vilh. Vessberg. Sven Lönborg. Dike och Eros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 anmälningar och recensioner 2 3
och fick mot slutet av sin bana pröva en demokratisk ledares
vanliga lott. En svag punkt var alltid demokratiens politik
gentemot bundsförvanterna. Karakteristisk för skillnaden mellan
forntid och nutid är Perikles’ uppfattning av kvinnans ställning
i staten: »att vara fullt vuxna den gärning, vartill eder natur
bestämmer eder, det är en stor heder, och stor ära har den
kvinna vunnit, om vilken det talas minst bland män, vare sig
det gäller beröm eller klander», yttrar han i sitt tal över de i
kriget fallne. I sitt uppträdande och sätt var Perikles icke vad
man kallar folklig, i det fallet en motsats mot aristokraten Kimon.
Huvudparten av första delen är ägnad Euripides, och denna
uppsats synes anmälaren vara den mest givande. Det är
beundransvärt, huru E. av de blodiga och barbariska myterna
kunnat avvinna så mänskliga drag och huru han träder oss,
moderna människor, nära. Förf. påvisar -beröringspunkter både
med Ibsen och Strindberg och framhåller likheter mellan
mysteriekulten och nyare väckningsrörelser. Hans framdragande
av ironien i Euripides dramer, som säkerligen gått
genomsnittsatenaren förbi liksom även mången senare uttolkare, är
övertygande. Man måste beundra Euripides’ mod att på ett så
»opatriotiskt» sätt framställa hjältarne i trojanska kriget som i Kyklops
och Trojanskorna. På många punkter intager förf. en
självständig ståndpunkt mot rådande uppfattning; han anser t. ex., som
synes på goda skäl, Resos för äkta, och i sin tolkning av
Euripides’ diktning har han på sin sida sådana män som Lessing
och Goethe mot vissa nyare litteraturhistoria.
Hela den senare delen är ägnad Sokrates. Förf. diskuterar
först källorna. Xenophon har ett visst värde som historisk källa,
då han anlitat Antistenes’ och andra sokratikers nu förlorade
skrifter. Hans egna minnen av Sokrates äro obetydliga, och
vad han diktar är värdelöst, då han icke har någon djupare
förståelse för Sokrates. Annat är förhållandet med Platons
dialoger. Förf. anser det föga sannolikt, att de skrivits redan
under Sokrates’ livstid. Förf. behandlar dem icke i tidsföljd, då
det icke är fråga om Platons utveckling utan att med deras hjälp
få fram bilden av Sokrates. De senare dialogerna ha i detta
avseende ofta lika stort värde som de tidigare, i det att miljön
och situationen i dem stundom är träffad med större konstnärlig
säkerhet. Vad idéinnehållet och metoden angår, äro de tidigare
viktigast, då Platon i sina senare skrifter arbetar för egna mål
och med egna metoder. Efter denna plan ger förf. en levande
bild av Sokrates’ person och samtid, hans metod och hans
filosofi och får tillfälle att rätta många missuppfattningar. Av största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
