Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Vilh. Vessberg. Världshistorien under red. av Helge Almqvist VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
anmälningar och recensioner 2 3
nentalsystemet efter Heckschers bekanta arbete. Den tyska
romantiken tecknas synpatiskt: dess uppfattning av poesi och konst,
religion och historia är i själva verket den, som vi i stort sett
levat på i hundra år. Undras dock, om icke förf. väl mycket
underskattar Tieck; hans poesi är väl för oss tämligen onjutbar,
men den har dock tjusat generationer. Framställningen för fram
till första pariserfreden 1814, sålunda icke till 1815, såsom
angives i huvudrubriken. Till sist några historiskt-geografiska
anmärkningar. Cleve kan icke sägas »ungefär motsvara» det
nuvarande Ruhrområdet (sid. 310). Preussen »beslagtog» icke
Minden efter freden i Amiens 1802, utan detta område var
preussiskt sedan westfaliska freden. Preussens område 1807
säges (sid. 312) vara reducerat till ungefär Badens och
Württembergs sammanlagda storlek — en svår överdrift: dessa länder
uppgå icke en gång till provinsen Ost-Preussens ytinnehåll. Om
Kap heter det (sid. 355), att det 1814 »slutgiltigt» återgavs till
Holland, men det stannade ju hos England.
Tiden 1815—1848 har fått ett jämförelsevis knapphändigt
utrymme (en tredjedel av det hela). Det visar sig också i den
kortfattade behandlingen av Syd-Europa och även Frankrike,
däremot England fylligare. Stilen är livfull, framställningen löper
raskt och framhåller klart huvudpunkterna. Wienerkongressen
får sin Ehrenrettung: ett lika storstilat som hårdhänt försök att
bilägga de tvister, som så länge upprört Euopa. Även
restaurationen i Frankrike får berättigat erkännande för vad den trots
stora svårigheter uträttat: dess diplomatiska framgångar, dess
förtjänster i fråga om finanserna och dess glänsande litteratur.
Tre statsmän träda i förgrunden: Castlereagh, Canning och
Metternich. Den förstnämnde framstår som den ledande
statsmannen 1815 och ställer Metternich i skuggan. Han är
upphovsmannen till förbundsfördraget mellan stormakterna 1815 och
till idén med europeiska kongresser.1 Hans kritik av Alexander I:s
oklara planer på successiv avrustning 1816 och på ett europeiskt
förbund 1818 för att betrygga den bestående ordningen är
träffande: en sådan tvångspolitik kunde endast föras till försvar för
ett sådant internationellt idealtillstånd, som ännu icke på långt
när förverkligats. En förträfflig karakteristik gives av Canning,
som i läroböckerna framställes såsom en liberal statsman. Han
var i verkligheten konservativ i sin inre politik och imperialist i
sin yttre, i sitt temperamentsfulla väsen en motsats till den be-
1 Landberg har dock i sitt arbete Fredsorganisation och maktpolitik
påvisat (s. 133), att konferenstanken först lanserats från ryskt håll, ehuru
visserligen C. upptog förslaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
