Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Anmälningar och recensioner - Axel Lindqvist. Otto von Friesen. Runorna i Sverige - Nils Holm. Hjalmar Alving. Svensk litteraturhistoria I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 3 1 9
skriften redan vid början av vår tidräkning, medan de voro
bosatta strax norr om det romerska rikets Donaugräns, i nuv.
Böhmen och Mähren. Runtecknen skulle bygga på ett
kelto-latinskt alfabet, som under starkt latinskt inflytande vid tiden för
Kristi födelse eller kort förut utvecklats i de keltiska
gränsområdena i Alperna. Detta latiniserade alfabet skulle ha uppstått ur
ett nordetruskiskt alfabet och från detta ha bevarat vissa tecken
för ljud, som saknades i latinet.
Enligt v. Friesens mening är denna hypotes av både
kronologiska och typologiska skäl oantaglig. Marstrander har,
framhåller han, förgäves sökt påvisa runinskrifter, äldre än c:a 200
— 250, och att två hundra år sålunda måste antagas ligga mellan
runornas uppfinning och deras första säkra och relativt allmänna
framträdande — på östgermanskt och nordiskt område — gör
hypotesen ohållbar. Och när Marstrander vidare tvingas att
förutsätta, att runorna ha existerat på västgermansk botten i nära
ett halvt årtusende, innan de med visshet kunna där påvisas —
i fynd som Charnay- och Nordendorffspännena, andra hälften av
400-talet — så finner v. Friesen med skäl detta ägnat att »väcka
den största förvåning». Vidare åberopar han sig gentemot
Marstrander på Bernhard Sahlins forskningar, framställda i dennes
stora arbete om den forngermanska djurornamentiken, den bok,
som jämte Bugges forskningar utgör utgångspunkten för v.
Friesens egen bekanta teori om runskriftens härkomst. Sahlin har,
anser v. Friesen fortfarande, med arkeologiska grunder
oemotsägligt bevisat, att runorna äldst uppträda på östgermanskt och
nordgermanskt kulturområde och vid mitten av femte årh. ifrån
nordgermanerna sprida sig till Rhen och över Nordsjön till
England. F. ö. lovar v. F. att på annan plats närmare utveckla
sin kritik av Marstranders teori.
Agrells skarpsinniga försök till förklaring av runornas
gåtfulla ordning i futarken finner v. Friesen tilltalande och med
sympati återgiver han kontentan av dennes intressanta, men
svårbedömda studier över våra germanska förfäders bokstavs- och
talmagi. Agrells teori 0111 runskriftens och runnamnens
sammanhang med den på 100- och 200-talen e. Kr., särskilt bland
soldaterna och de romerska ämbetsmännen florerande Mithraskulten
anser v. Friesen ha mycket för sig. Axel Lindqvist.
Hjalmar Alving: Svensk Litteraturhistoria, I. Tiden
till Dalin järnte översikt av den isländska litteraturen. Sthlm 192g.
Bonniers förlag. Pris 2: 75.
Det är med lätt förklarlig tvekan, man inlåter sig på gransk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
