Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Gunnar Freudenthal. En aktuell pedagogisk oppositionsriktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En aktuell pedagogisk oppositionsriktning.
Av Gunnar Freudenthal.
Inte så få av våra kolleger här i Sverige och i de flesta
andra länder ha fått den uppfattningen, att psykologiska rön
och teorier ha så gott som ingenting att betyda för
undervisningens praxis. Det skulle säkert vara ganska överraskande
för dem att få höra, att de i sin gärning i själva verket bygga
på en bastant grund av psykologisk teori. Så gott som
varenda en av deras metodiska åtgärder har dem ovetande
en psykologisk motivering, som haft avgörande inflytande, då
metoden uppfanns, men blivit glömd under dess
maskinmässiga handhavande. Men då vi draga fram dessa psykologiska
teorier till granskning, finna vi, att mycket i dem, rent av
det mesta, är föråldrat. Och det är att märka, att en mängd
av våra metodiska åtgärder härstamma från tider, då man
inte alls trodde sig veta mindre om själslivet än vad man
nu vet, utan då man trodde sig känna det i grund.
Utrymmet medger inte någon utförligare översikt över de
många teorier, som. under seklens lopp satt sin prägel på vår
traditionella undervisning. Den förhärskande uppfattningen om
själen under antiken, medeltiden och reformationen var, att
själens viktigaste egenskap var minnet. När Plato skulle
förklara tänkandet, betecknade han det som ett upplivande av
minnen från en förgången tillvaro, och tänkandets
abstraktioner, begreppen, blevo för honom levande och fullkomliga
idéer i en värld, från vilken människorna skilts genom ett
slags syndafall. Under hela antiken och medeltiden och långt
in i nyare tid hade man den uppfattningen, att minnet var
det enda man hade att vädja till ifråga om barnens fostran.
Genom inprägling av minnen, alltså genom utanläsning,
formade man barnens karaktär lika väl som deras kunskaps-
9 ~3I339- Pedagogisk tidskrift 1931. Häft. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
