Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Anmälningar och recensioner - E. Tham. Moderne deutsche Kurzgeschichten. Herausg. von G. Lannert u. Lili Dircks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 6 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
han behandlar med rörande kärlek. Prövningen är dock ej
fullständig för den gamle mannen. Han blir blind, han kan ej mer
se sina kära bilder, men han låter sina fingrar fara över deras
yta, det är ändå något. Hans knappa pension räcker ej att leva
på, inflationen och valutaförhållandena hota huset med nöd. Med
förtvivlan i hjärtat tillgriper då hans familj den enda utvägen,
som står igen, att stycke efter stycke försälja de dyrbara sticken
och i kartongerna i stället insätta glättade papper. Det är ett
pia fraus, som till varje pris måste döljas för den gamle veteranen.
En dag inträffar något ovanligt i hans undangömda tillvaro, en
konsthandlare från Berlin, kommer och vill se hans samling och,
om möjligt, göra affärer. Man kan tänka sig den blindes
förtjusning liksom familjens ångest inför en hotande upptäckt. Man
lyckas emellertid förstulet inviga besökaren i hemligheten och
utverka hans löfte att ej förråda något. Gripande är scenen,
som nu följer: man tycker sig se den gamles hänförelse, där han
håller upp de tomma bladen och aningslöst påvisar skönheten nu
hos Dürers, nu hos andra mästares skapelser, men man känner
också hur en sten lyftes både från hustruns och dotterns hjärta,
när besöket är över och de bjuda farväl till den vänlige
besökaren. Hur skriver Goethe:
»Samler sind glückliche Menschen.»
Anm. är ingen vän av krigslitteraturen, den har ockrat
tillräckligt på publikens sensationsbegär. Allra minst är den ägnad
till skolbruk. Undantag vill jag dock göra för Arnold Zurig’s
»Die Quittung», som utgivarne medtagit i sin samling. Det är
en ögonblicksbild från fältlivet, men utan blodiga, hårresande
scener. Huvudpersonen är en tysk Sven Duva, Faustin Kruppa,
»ein Gemeiner», med klent förstånd, instruktionsofficerens
förskräckelse, men med orubblig kallbodighèt inför ögonskenlig
fara. Den tyska bataljonen ligger nedgrävd i sina skyttegravar,
delad på två linjer, den ena bakom den andra. De båda
linjerna äro skilda åt genom ett öppet åkerfält, där de ryska
granaterna i varje ögonblick rista djupa remnor i den torra jorden.
Chefen, som befinner sig vid den bakre linjen, följer med kikaren
för ögat oavlåtligt fiendens rörelser och skytteeldens verkningar.
Men vad är detta? Elden från främsta linjen blir allt mattare,
skotten falla med allt längre mellanrum: vad är anledning till
pausen? Slut med ammunitionen, den är bortskjuten.
Förstärkning! Hur skall man skaffa den? Dröjande ljuda kommando-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
