Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Elias Wessén. Bernhard Risberg. Den svenska versens teori. Förra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER i 8 i
Första upplagan av »Den svenska versens teori» utkom 1905
—1907. Det är sålunda mer än ett kvartsekels studier och
erfarenheter, egna och andras, som Risberg nu kunnat tillgodogöra
sig i det nya arbetet. Med glädje konstaterar man, att tiden icke
stått stilla. I viktiga huvudfrågor synes Risberg icke ha funnit
skäl att frångå sina meningar — även där dessa mött kritik —
men i åtskilliga detaljer är hans framställning beriktigad eller
förbättrad. Förf. har anlitat, utom sitt eget gehör,
experimen-talfonetiska undersökningar, radiolyssning och grammofon. Det
må i detta sammanhang påpekas, att den nya ljudfilmstekniken
sannolikt erbjuder utmärkta, ännu ej alls utnyttjade möjligheter
för undersökning av talets prosodiska förhållanden.
En särskild förtjänst hos Risberg är, att han är så klar, även
då han behandlar invecklade frågor. En mycket stor del av den
strid och förvirring, som härskat på metrikens område, beror
otvivelaktigt på oklarhet, i tankegången eller uttryckssättet.
Risberg förtjänar också en särskild eloge för att han lyckats hålla
sin framställning så lättläst och populär.
Till framställningsformen hör i viss mån också den
terminologi, som användes. I detta avseende har jag åtskilliga
invändningar att göra mot Risberg. Redogörelsen för de termer, som
lämpligen brukas om aksentuella förhållanden, resulterar (s. 13) i
att »aksent får avse tonläget och betoning framhållningen (tonvikten)».
Det vore knappast befogat på detta sätt att i en strid mot gängse
bruk inskränka aksent till den musikaliska aksen ten. Och i varje
fall bör man enligt min mening åtminstone i varje vetenskaplig
utredning sorgfälligt undvika att om den dynamiska aksenten
använda ordet betoning, emedan det lätt förvirrar och leder tanken
på språkets musikaliska sida. Ordet är hämtat från tyskan, där
det gör mindre skada, eftersom i tyskt uttal högton och
starktryck sammanfaller, och har tyvärr hos oss blivit brukligt i dagligt
tal. En följd härav har blivit, att Risberg (s. 52 n.) finner sig
böra utbyta det vanliga tonande och tonlös om konsonanter mot
tonad och otonad, »enär tonlös är ett förvillande uttryck och kan
fattas som obetonad eller trycksvagv. — I klarhetens intresse bör
man reservera termen konsonant till funktionen i stavelsen, som
motsats till sonant, och sålunda i fråga om själva ljudbildningen,
som motsats till vokal, införa annan term; för min del finner jag
Noreens buckal utmärkt. Termerna vokal och buckal höra hemma
i fonetiken, sonant och konsonant i prosodien. Rent pedagogiskt
har jag alltid funnit en sådan distinktion välgörande vid under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
