Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och recensioner - Johannes Kjellström. Ivar Holm och Hans Hallén. Lärobok i kyrkohistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
lärobok i historia. Ex.: å sid. 28. »Den medeltida kyrkan och
påvedömet uppbyggdes på de tankar, som Augustinus uttalade i
sin bok om Guds stat» — finns det verkligen någon historiskt
bildad, som tror, att kyrkans grundläggning gått till på det sättet?
A sid. 29 »I den förra (i den österländska hälften) förde
lärostriderna med sig en upplösningsprocess, som visade sig i
uppkomsten av nationalkyrkor med eget kyrkospråk» — jaså,
upplösningsprocessen visade sig i det. Nej, detta synes mig vida
mindre troligt, än att en läroboks upplösande verkningar bero på
att dess författare droppat utnötta fraser, som han tydligen saknat
förutsättningar att genomskåda. Nästan på varje sida förråder
sig i struntpratet och vändningarna denna oförmåga till historisk
betraktelse. A sid. 32 »Trots sin maktställning kallade han sig
Guds tjänares tjänare» — läroboken har inte velat begripa, att
Gregorius i likhet med en sentida svensk ärkebiskop utstrålat en
tjänande ödmjukhet, som betvungit alla, utan den spinner i stället
vidare på det ålderdomliga motivet påvens eviga maktlystnad.
Saknar läroboken även blick för religionens värde? A sid. 37
»För att skydda sitt rike mot vikingarna beslöt Ludvig den
fromme att upptaga mission i Norden» — en dylik vändning
är nästan opassande om karolingerrikets för sin helighet högt
skattade konung, som historien betecknat med namnet den fromme.
Tänk, om denna lärobok av teologer ville åtminstone för
omväxlings skull ett enda ögonblick tro på Guds makt i
människohjärtat, i stället för att indikta ohistoriska motiv i historiens
ädlaste gestalter. Å sid. 44 »Med klar blick för den maktökning,
som korstågen kunde medföra för kyrkan, ställde sig påvarna i
spetsen för dem» — det är nästan, som om man hörde
17ootalets upplysningsfilosofer dunka ut vördnaden för verklighetens
tradition ur barnens hjärnor — maktlystna och skojare äro de
allihopa som på katolskt håll medverkat i kyrkans gärning. —
Å sid. 38 »Efter hans död förde kristendomen i Norden en
tynande tillvaro» — alltjämt fraser ur dåliga skolpojkskrior och
som föga passa på den kristna tro, som efter ytterligare ett par
århundraden vunnit hela riket. Å sid. 41 »Gregorius efterföljare
fortsatte striden. Den slutade först 112 2 med konkordatet i
Worms, som emellertid ej skänkte påvarna världsherravälde.» (!)
— Sid. 42 »mest fullständig blev hans seger i England, vars
konung, Johan utan land, tvangs att avlägga vasalled» — en
säkerligen missvisande mening angående den händelse, som åsyftas.
— Samma sida »Här har gudsstaten stött samman med national-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
