Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Carl Dymling. François Mauriac. Unga män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8 ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
Varje ung man bär inom sig ett kaos, ett virrvarr av stridiga
känslor och drifter. Stundom lider han under denna inre
sär-slitenhet, men ej sällan intalar han sig, att denna splittring är
»hans sanna jag». Han har förlorat hoppet att nå fast grund
inom sig själv. Han ger efter för varje nyck och försvarar »sitt
oregelbundna liv» med hänvisning på »plikten att vara ärlig».
Och förf. är mån att betona, att det tyvärr finns många sådana
unga män, som leva främmande för vad man för inte så länge
sedan kallade »kärlek». För dem är »trohet ett ord utan mening,
ty i kärleken existerar inte någonting varaktigt». Detta röjer,
att det finns unga män, som sakna den etiska vilja, som infriar
de löften om »evig trohet», som »kärleken» giver.
Svårigheten för den tidigare generationen, när det gäller att
hjälpa den yngre inne på det sextiella området, är den, att far
och mor ännu ej lyckats övervinna den passion, som hotar de
unga. De se dessa gå vilse i samma djungel, där de själva ännu
irra omkring. Mauriac är dock mån om att samtidigt, som han
påpekar detta, giva föräldrar det rådet: »Lär den unge mannen,
att man inte kan behärska livet utan att behärska sig själv; ty
för att behärska måste man först varay och vi äro aldrig — vi
skapa oss själva.» Den unge mannen måste få klart för sig, att
han är född kaos, och att meningen är, att han skall födas än
en gång ur detta kaos. »Det finns» ■— betonar förf. —
»ingenting inom oss, inte ens det sämsta (framför allt inte det sämsta!)
som inte kan och bör omformas till rikedom.» Till följd härav
är »vårt liv värt lika mycket, som det kostat oss av
ansträngningar». Och Mauriac tillägger: »Den lägsta av våra ärvda
böjelser bör göra sin insats i skapandet av det mästerverk, som
Gud väntar av oss.»
Vi äldre och särskilt vi, som befinna oss i den av Mauriac
illa åtgångna femtioårsåldern, nödgas bekänna, att om än ej allt,
vad han säger, synes stämma med verkligheten, så är dock
förf:s betonande av kravet på ärlig strävan någonting, som ej kan
undgå att göra intryck på oss lika väl som på unga män. Hjälten
i vårt eget bröst, varom Nietzsche en gång talade, må vi inte
kasta ut. Det finns måhända mer, än vad vi ana, som binder
oss samman med de unga, framför allt vår ännu icke stillade
längtan efter fullkomning. Hur blir ej denna stegrad, när vi
»varsebli uttrycket hos den yngling, som kom till oss, därför att
han väntade sig ett livgivande ord, men som vände tillbaka mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
