Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - O. Johnsson: Verbets reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värre är: det kommer inte att bliva det heller. Talspråket
eftersträvar alltid det lättaste talet, och det går exempelvis
mycket lättare att säga »människorna utvandra» än
»människorna utvandrar». Det senare säger man inte och man
kommer heller inte att säga det.
Hela denna historia är ingalunda så enkel, som kommittén
håller före. När det gäller korta ord, kan talspråket mycket
väl använda singularformen i pluralis. »Nu går vi» är gott
talspråk — men det är även »Nu gå vi». Man säger båda
delarna, och i sådana och liknande fall kan man också skriva
efter behag. Skriver man däremot: »Nu arbetar människorna
intensivare än förr», så hugger man i sten och ersätter den
lättare formen »arbeta» med den tyngre formen »arbetar».
Ger man alltså eleverna frihet att välja mellan
singularform och nuvarande pluralform, så kan det på inga villkor
bliva tal om en otyglad frihet, utan det måste bliva en frihet
under ansvar. Man kan icke tolerera verbalformer, som varken
hava traditionen för sig eller överensstämma med naturen,
d. v. s. talspråket. Sådana former hänga i luften och verka
ansträngda, tillgjorda och löjliga.
Men betänkligheterna mot kommitténs förslag äro än värre.
Som bekant skriva en hel del författare »vi är, de är,
människorna är, de har, de går» o. s. v. Dessa pluralformer
överensstämma ju med kravet på likhet i verbalböjningen
mellan singularis och pluralis, och folkskollärarnas kommitté
godkänner dem för skolornas del. Men detta godkännande
är alldeles avvita, om man vill anpassa skriftspråket efter
talspråket och sålunda lyda den överordnade regeln för all
skriftspråksförändring. Ingen människa säger någonsin »vi
är», och talspråket har heller aldrig haft detta uttryck. Det
heter »vi ä», och på denna punkt är den äskade reformens
avstånd från både skrifttradition och talspråk än mer
påfallande. I tredje personen måste hrr reformatorer, om det
skall bli någon reson i reformen, dessutom ändra även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
