Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Alf Nyman: Barn som teologer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARN SOM TEOLOGER
319
Att den protestantiske religionspsykologen härvidlag ingalunda
målar det onda på väggen utan bygger på erfarenhetens fasta
grund, framgår av ett stort antal konkreta fall, utvisande, huru
denna inympning av rädsla och skräck för »väktar-Guden»
påverkar de minderårigas känsloliv. Hos James Sully hänvisar
han till skildringen av ett barn, vilket greps av en stark
förskräckelse, när man stängde det inne i mörkret tillsammans med »den
fasaväckande guden, som ser allt». Med denna skräck för det
spejande och allseende gudsögat förbinder sig ytterligare gärna
fasan för världsdomen. Så hos den lilla Phebe Bartlet; under
hennes omvändelsekris, vilken åtföljdes av nervösa störningar,
darrade hon för »den vredgade Domaren, vilken sänder syndarna
till helvetet». Wesleys dagbok bidrager med berättelsen om ett
sexårigt barn, hos vilket likaledes idén om Yttersta domen
tillvann sig styrkan av en skräckinjagande besättelse (une obsession
terrifiante). Och från sin egen religionsenquéte kan teologen
Clavier peka på några barn, tillhörande den katolska
trosbekännelsen, vilka likaledes hyste den största räddhåga för den Gud,
»som övervakar och straffar» (qui surveille et chåtie). I detta
ämne kan han komma med reflexioner lika salta som Sullys och
Pratts och besläktade med psykoanalysens och
individualpsykolo-giens läror. Ty både Sigmund Freud och Alfred Adler hade med
livligt instämmande satt sina namn under det »J’accuse», varmed
den schweiziske religionspsykologen avslutar denna
exempelsamling. Clavier uttalar nämligen:
»En Gudsidé», som utvecklar rädslan (la peur), är redan
härigenom ett redskap för förstörelse och död, och rubbningar, som
den kan förorsaka i känslolivet, i moralen, ja till och med i
barnets kropp, äro ur alla synpunkter beklagliga (deplorables).
Anhängarna av Christian Science ha rätt, när de av rädslan göra
»den Stora Synden, Satans egentliga namn».
Må man väl erinra sig, att dessa ord äro nedskrivna av en
teolog — visserligen naturligtvis ej en anhängare av den
skräck-och mystikomvärvda gudom, inför vilken en Rudolf Otto faller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
