Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Nat. Beckman: Språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKRIKTIGHET
175
Det var fråga om vana. Mannen hade väl skrivit
auktionsannonser ibland, och därvid hade han fått den vanan, att då han höll
i en penna, välja ordet ej. Inte ens skriftspråkshataren Petrini
är fri från sådant. Han använder ett par gånger förbindelsen
i det att. Denna tillhör emellertid gruppen »mots savants» i
bokstavlig mening. Den användes aldrig i tal, icke ens i något så
när ledigt föredragsspråk. Men den är vanlig i skrift, tillhör de
mera nyanserade uttryck, som talet kan undvara men skriften,
särskilt vid behandling av abstrakta ting, ibland behöver.
Ut-läsningsformen är i det att, lika säkert som många flickor ha dät
men ingen dä, för att nu ta ett nybildat uttryck ur överklassens
talspråk. Formen det (dät) är inte död men har ett hårt beskuret
område.
Petrini lever i den lyckliga tron, att vi ha ett enhetligt
rikstalspråk »med små variationer». Kanske äro de små, med säkerhet
icke få. Om jag hade haft tillfälle inbjuda Petrini till mitt
föräldrahem vid ett par olika tidpunkter, så skulle han kunnat göra en
del iakttagelser. I anknytning till ett ofta använt skolexempel
på betoningens roll skall jag ta som exempel frasen Jag har varit
i staden. Min fader, som var uppväxt i norra Västergötland,
sade Ja ha vare i stan. Vi barn, som växt upp i mellersta
Västergötland sade Jag har vart eller varet i stan. En guvernant, som
var bördig från Övre Sverge, sade ungefär som lektor Petrini
Ja har vari i stan. Om vi gingo på andra sidan landsvägen, där
folkskolläraren bodde, så hette det här på småländska Ja har vatt
i stan. Vidare hade vi en trotjänarinna från trakten vid gränsen
mellan Värmland och Dal. Jag tror, att hon hade ungefär min
faders form. Men hade hon låtit sig födas några mil längre mot
norr, så hade hon nog sagt Ja ha vure i stan. Jag och staden
sade ingen i denna fras men väl i vissa andra, t. ex. Jag Herren
din Gud, den eviga staden. Och exakt varit sade heller ingen vid
fullt ledigt tal.
Det är ju uppenbart, att så många varianter icke äro
önskvärda i ett för riket som helhet avsett språk. Ett val är nödvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
