Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Nat. Beckman: Språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKRIKTIGHET
179
just hans arbete, så skulle det vara för att belysa den kategori
»stilbrott», som Petrini förnekar. Wellander ställer sig
ytterligt reserverat till genomförande av verbets singularformer vid
pluralt subjekt. Om jag sedan länge i teorien varit anhängare
av denna reform, fast jag just av fruktan för stilbrott icke vågat
ta steget ut i min egen produktion, så beror det inte på att jag
vill spara lärjungarna mödan att inlära dessa former. Inom min
erfarenhet, som ju huvudsakligen men ingalunda uteslutande
förvärvats på högstadiet, ha ungdomarna från sin lektyr varit
tillräckligt bekanta med dessa former. Men det finnes ett
stilbrott i själva paradigmet för verbets pluralformer. Enligt
grammatiken heter det Vi äro, I är en, de äro. Första och tredje
personen äro vanliga i normalprosa och bereda just ingen
svårighet. Men andra personen användes praktiskt taget aldrig där.
Den är så ovanlig, att den rent av verkar bibelcitat. Då jag
under min sista termin som lärare fick förrätta en promotion, så
ville jag i anknytning till ett känt bibelord säga några ord till de
unga doktorerna om sanningens och frihetens ideal, vilka jag
tyckte vara hotade. Men trots att jag anknöt till ett bibelord,
och trots att jag stod med lagerkransen på huvudet och höll
festtal från en akademisk högtidssals kateder, var det mig omöjligt
att få över mina läppar en sådan fras som I, som ären unga. På
min språkkänsla skulle detta, även i den situationen verkat
pedanteri. Detta är blott en individuell iakttagelse, det är sant.
Men om en läsare söker föreställa sig ett fall, då en fader vill i
ett litet tal vid eklateringsfesten lyckönska sin dotter och hennes
trolovade, — skulle det inte ändå verka pedanteri, om han sade
Jag hoppas, att I skolen bliva lyckliga? Det skulle nog påminna
om den hederliga latinlektorn, som förmanade Skriven icke
såsom Livius, skriven såsom Cicero.
Då Petrini säger, att det lediga skriftspråket, det som följer
talet, icke existerar, har han nog i rätt beklaglig grad fog för
sin mening. Jag har under flere terminer hållit
seminarieövningar om »Talspråk och skriftspråk i svensk litterär dialog».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
