187 Han ilade till Bibliothekarien, och sade fitt ärende. Denne emottog honom med kall höflighet, uch beklagade att han icke kunde hjelpa då Rektorn nekade, och det stridde emot instruktionerna. Nu gick Zirkelström till Adjunkanten Tiktin. Denne kände förut ändamålet med hans resa. De woro förtrogne wänner och bröder. Zirkelström omtälade huru alltsammans det ena med det andra sladra slagit ut, och ehuru Titkin anat att det skulle gå just på det sättet emottog han honom ändå icke med det från en wäns mund efter en Fedd olycka så höga försmadliga uttryck: “ Det war det jag kunde tänta;“ utan han rädde honom att genom Stjernkreg’s bemedling söka sjelfwa Cancelleren, och att endast i yttersta nödfall begagna sig af Amanuensen Bands hemliga biträde. Dirkelström hade redan sbrut hos sig sjelf beslutat att göra så. Da har näl wartt på Boktryckertet? frägade Tiktin. Zirkelström: Äh jo! der war jag redan i går. Der gar des ejter önskan; men han will, som da