Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det nya lägret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi måste bida tiden tills förändring i Bertils tillstånd
inträffar. Men sysslolösa kunna vi icke förblifva. Vi måste
söka fånga bäfrarna häruppe vid de röda hällarna du vet.
Dit måste vi ock förlägga vår bostad, så vida vi kunna flytta
Bertil dit. Vi komma då också bättre i tillfälle att fiska.
Vårt läger tänker jag vi bygga på holmen mellan båda
strömfårorna. Vi äro då mer säkra för öfverfall, om någon
eller några svenskar skulle stryka fram genom dessa marker.»
Pavo var genast med om detta förslag, tålde blott Bertil
vid att flyttas. På spörsmålet därom förklarade Bertil, att
han kunde godt uthärda en flyttning, ehuru han ej förmådde
gå hela vägen i en sträcka, utan måste nog hvila emellanåt.
Härtill svarade Pekka och Pavo ingenting.
Följande dagar voro båda borta från lägret. De gingo
tidigt och kommo sent hem. Fisk och fågel medförde de
fullt upp för behofvet. De redde till det under natten, så
att den sjuke hade allt hvad han kunde behöfva. Lillgretti
skötte om honom så godt hon kunde under deras frånvaro.
»Nu Bertil,» sade Pekka en morgon, »flytta vi. Vi
sätta dig här uti den här stolen, så behöfver du icke möda
dig.» — »Tack, Pekka, men jag går nog.» — »Det vilja vi
icke, utan gör som jag säger,» och därmed satte Pekka
honom så lätt som det varit ett barn på en enkelt
konstruerad bärstol, med bärremmar af vidjor, och så tog han
alltsammans på ryggen. Pavo tog deras kuntar och ledde
Lillgretti vid handen, och så bar det af med steg så spänstiga
och raska som Pekka ännu varit en yngling.
Då man kom ned till strömmen låg där förtöjd vid
stranden en flotte af hopkilade torrfuror, och på detta fartyg
seglade[1] nu hela sällskapet öfver till holmen. Där stod en
väl hoptimrad bod med en sprakande eld och en mjuk
granrisbädd färdig att mottaga dem. Pavo utbredde den
medtagna björnhuden, och därpå nedlades den sjuke.
»Tack Pekka! Tack Pavo! Jag var ängslig för denna
färd, emedan mitt bröst är som det skulle vara tomt och
jag ännu är svag; men det gick bra. Tack! Ah, här är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
