Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Mattis karlaprof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed satte Pekka, följd af de andra jägarna, af
utmed mosskanten, tills de kort därpå anträffade en annan
skogbevuxen udde. Då nickade han åt Antti, hvilken genast
stannade och tog skydd af en större sten.
Pekka jämte Pavo och Anttis äldste pojke, Jossi,
fortsatte färden, tills de hunnit på andra sidan skogsholmen,
där vargarna lågo. Där stannade Pekka och sade: »Nu
önskade jag veta, hvar det tätaste buskaget finns härinne i
skogen, ty det kan jag ej minnas; det är många år sedan
Antti och jag voro i dessa marker. Men i tätaste skogen
ligga de.»
»Jag vet, hvar tätaste snåret är,» sade Jossi. »Vi ha
fågelgiller därinne. Skogen är gles i hela holmen utom på
norra ändan. Där är klippor, vindfällen och småskog.»
»Bra!» sade Pekka; »då styra vi rätt ditåt och gå med
ett bösshålls mellanrum helt tysta framåt. Den som märker,
att vargarna sprungit upp, signalerar genast, och så sätta
vi efter dem.»
Då Pekka lämnade Matti bössan blef denne så
öfverraskad, att han ej kunde svara ett ord, och lång tid hade
han icke till besinning, ty männen aflägsnade sig genast.
Men då Matti blef ensam stod det klart för honom, hvilket
förtroende och hvilken vänlighet Pekka visat honom, och
nu ville han visa hvad han dugde till. Han hade icke
något passande skydd där han stod, och att lämna platsen
för att skaffa sig skydd, därpå tänkte han icke. Men skydd
behöfde han, och stöd för bössan behöfde han ock, och nu
rann honom i minnet, hur Pekka och Antti brukade gräfva
ned sig i snön då de vaktade på renar. Några ögonblick
därefter var Matti nedgräfd i snön så djupt, att blott
hufvudet var synligt, och med underbädd af några gröfre
kvistar och snö hade han skaffat sig ett säkert stöd för
bössan. Nu kunde vargarna komma.
Under tiden hade Pekka och hans kamrater ryckt framåt
och in på skogsholmen, men voro knappast komna till midten
däraf förr än de förnummo smällen af ett bösskott, och
strax därefter ljudliga rop. De igenkände Anttis röst, och
ögonblicket därpå voro de ute ur skogen och nere vid den
stora mossens kant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
