Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. De tre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gif dig, Varg!» ropade Munter och höll mynningen af
sin bössa alldeles intill hufvudet på honom. Vargen fann
då för godt att låta sin bössa falla ned på marken.
»Hvad vill du då?» sporde Vargen ännu en gång
trotsigt.
»Se till, om vi kunna godtgöra hvad du brutit,» svarade
Munter, i det han hastigt böjde sig ned och upptog Vargens
bössa. »Hur är det med eder?» sade han till Vargens
kamrater, som under dessa ögonblick bevakats af finnarna. »Är
det fred oss emellan?»
»Ja, Munter, af oss har ni intet att frukta. Vi voro
alla ovilliga till det här tilltaget. Det är Vargens ensak,
fastän det var Jämten som skickade er den där kulan, hvilket
han nog icke gjort, om han vetat att det var ni. Väl att
den gick öfver i hastigheten!»
»Vill ni lägga ned gevären innan jag går fram och ser
till den där stackaren som jämrar sig och låter illa?»
»Nej,» sade Småländingen, som fört ordet hela tiden.
»Du begär för mycket. Gevären lämna vi ej ifrån oss. Men
bruka dem mot dig eller ditt följe skola vi icke om ni ej
anfalla oss.»
»Gå före, Varg!» sade Munter, »och visa upp hvad du
gjort!»
»Gå själf! Öfver mig befaller ingen.»
Blixtsnabbt kastade Munter sina armar om Vargen, och
innan denne hann göra motstånd låg han på marken med
Munters knä på sitt bröst. »Nu befaller jag: ligg stilla,
stilla som en strypt kråka! Eljes så — Ram, du, ställ
dig här, och gör Vargen minsta tecken till att röra sig,
så —»
»Ja,» sade Ram, »han skall aldrig bita någon mera, det
säger dig Ram!»
»Hör, Munter! Månne du ej litar allt för mycket på
vårt tålamod och på dina oxkrafter?»[1] sade Småländingen.
Därtill svarade Munter ej ett ord, ty så godmodig han
än i själfva verket var, var han nu vred, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
