Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Vapensmeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Där vid bordet, icke här vid dörren! Mor, mor!» ropade
han då en storväxt och ståtlig medelålders kvinna inträdde.
»Vi ha främlingar och vänner här med hälsningar från Erik;
och se hvad jag fått från honom!» Och därmed satte han
förskinnet på sig och knäppte till lifremmen.
»Det var rena don allt igenom,» sade hon och synade
det blanka mässingsspännet. »Tack ni som burit hit det!»
»Gif oss hvar sin mugg öl, mor!»
»Redan bestäldt,» sade denna helt fryntligt då en ung
flicka inträdde med fyra blanka tennmuggar och en stor
trästånka full af öl.
»Tag, dricken och gören mig besked!» sade Lukas och
slog sig ned midt emot de bänkade finnarna. »Och nu fram
med hälsningarna, medan mor och flickan reda till frukosten
åt oss!»
»Tala du, Pekka!» sade Ängsjöfinnen, och därtill nickade
Vedalainen god mening.
»Eder brors hälsning är, att ni ville bistå oss uti en
sak som är för oss af mycken vikt.»
»Låt höra!»
Pekka redogjorde därpå klart och tydligt för finnarnas
sak, huru de af hertig Karl blifvit uppmuntrade att flytta
in på de svenska skogarna, bosätta sig där för att rödja och
bryta mark i obygden, hur öfverheten sedan skulle utfärdat
sitt stränga påbud, huru nu finnarna ej satte tro till, att det
i deras tankar orättvisa påbudet verkligen blifvit utfärdadt.
Pekka omtalade äfven, hur svenskarna förföljt dem. De
ville nu träffa konungen, för att af hans egen mun få
bekräftelse på lagbudet och mildring däraf, eller ock tillåtelse
att i fred och ro draga sina färde. Därpå beskref han
finnarnas ensliga lif och trägna kamp mot nöd och brist.
Pekka talade väl, med lif och öfvertygelse, och då han
slutat dref den kraftige vapensmeden sin sotiga näfve i
bordet så det ekade i stugan.
»Guds död!» sade han. »Jag kan ej hjälpa eder.
Konungen, den Gud välsigne, är borta, borta sedan ett år på
andra sidan hafvet, och slåss med de fördömda polackerna.
Gud bättre, hur skall jag kunna hjälpa eder! När konungen
kommer hem, vet ingen, och ni behöfva snar hjälp. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
