Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 29. Gömstället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det här blir snart bra; nu tror jag jag kan gå igen
och följa er.»
Pekka hade under tiden sett på Heyki och med vemod
märkt, att han blifvit gammal. Det var numera icke den
starke, fyllige mannen: det var den affallne och lutande
gubben. Men ännu fanns det friska, ungdomliga sinnet
och den sjalfförtröstan som ännu i dag utmärka hans
stamförvanter. Pekka förstod af hans yttranden, att Heyki trodde
sig kunna hålla ut ännu många år.
»Jag tänker så med, Heyki,» sade Pekka gladt. »Ät
nu och sof godt denna natt, så går du nog lika länge som
vi. Det är nog nödigt vi snart komma hädan, Heyki. Hörde
du hvad jag sade till Vappu om bönderna?»
»Uhj ja, nog hörde jag det, och jag skulle ha lust att
hjälpa henne steka hela bondhopen; de äro vilddjur, de där
bönderna,» tillade han. »Våga vi koka här? Jag ville
gärna ha mig en motti.»
»Icke ännu; i natt skall vi laga en åt dig,» sade Pavo.
Under natten yrade Vappu, ropade på sina papper, på
Gretti och andra personer, hvilkas namn ingen af hennes
följeslagare förr hört, och ville oupphörligt dricka. Pekka
hade hela natten vakat öfver henne, och först då morgonen
inträdde fick hon ro. Pavo, som återkommit från sitt fiske,
aflöste Pekka, och så gjorde de hela den och följande
dagen, tills Vappu en kväll somnade utan att tala oredigt.
Nu fingo alla ro den natten, och på morgonen sade sig
Vappu vara alldeles frisk och yrkade på affärd.
Männen sågo tviflande på hvarandra och så på Vappus
bleka och affallna ansikte och händer, men sade, att det
fick bli som hon ville. Det vore bäst hon afgjorde saken
sedan hon varit uppe en stund.
Det var klart, att Vappu öfverskattat sina krafter,
och först ett par veckor därefter förmådde hon gå med
stadiga steg.
Nu bröt man med glädje upp från sandhålan, där man
så länge lefvat i oro att bli upptäckt och haft så svårt att
lifnära sig.
Då finnarna ändtligen nådde bergen och den obebodda
skogen, där man kände sig fri och utan fruktan, beslöt man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
