Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 36. Ram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej, Ram kunde gå och låta henne ligga; hon hade
det bra som det var. Utan att orda särdeles om saken, tog
Ram henne på sina armar och bar henne ned till älfven,
bröt några löfbuskar och lade henne på dem.
»Ligg stilla nu!» sade han vänligt. »Jag är strax
tillbaka,» och så gick han att hämta sin kunt och andra
tillhörigheter.
Han återfann sin skyddsling, som vanligt, sofvande.
Han tog henne icke dess mindre och bar henne ut på flotten,
där han för säkerhets skull slog en vidja om hennes lif och
band henne fast. Då blef hon rädd, började gråta och
slita på bandet, men nu var det för sent: flotten var ute i
strömfåran, och styrd af Ram, dref den raskt utför älfven.
Nu hade Ram god tid, och han blef i så måtto språksam,
att han bad henne icke vara rädd: någon fara funnes ej.
»Du tycker nog, att jag varit obarmhärtig mot dig,
som ej lät dig hvila ännu någon dag; men ser du, jag måste
hem, och därtill ha vi, som du nog kan se, ett oväder att
förvänta. Det är nödigt, du kommer under tak. Gif dig
ro några timmar till, och du skall bli lämnad i ro! Så!»
sade han till sig själf och lät ögonen öfverfara horisonten;
»nu sofver hon igen, och tid har hon, och icke skall hon
behöfva vakna genomvåt.»
Några timmar därefter landade Ram vid Pekkas
nybygge. Snart hade han där ställt allt i ordning för sig och
kvinnan, hvilken han skötte om så godt han kunde. Som
gammal soldat och själf flera gånger sårad, stod nog Ram
i konsten att sköta sår en bit framom sina samtida
skogsfinnar.
Han hade, med skogsfinnarnas instinkt och iakttagelseförmåga,
icke misstagit sig om att ett oväder var i annalkande,
ty knappast var dagen slut då ett häftigt regn,
blandadt med hagel, slog på pörtets tak. »Gud vare lof!»
mumlade han, där han i det mörka pörtet låg och hörde, hur
regnet smattrade, vinden tjöt och träden suckade; »nu ligger
den arma människan varmt och torrt. En sådan natt i
skogen hade hon väl knappast uthärdat.»
Nu följde några i Rams tycke långa dagar. Han ville
ej aflägsna sig långt från pörtet och den sjuka, men ute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
