Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 42. Minor och kontraminor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De äro oss för sluga, de satans karlarne!» utlät sig
Småländingen. »Det är bäst vi söka underhandla med
dem.»
»Ingen underhandling!» utbröt Vargen häftigt. »Det
vore väl underligt, om vi skulle behöfva underhandla med
sådant pack som finnar och bönder. Nej, ännu ha de icke
Vargen,» sade han stormodigt och skakade sin bössa.
»Kan du icke snart utfinna någon utväg för oss att
undkomma, så lära de nog få honom. Emellertid är bäst
vi äro beredda på att slå oss igenom. Må hvar och en
rusta sig och medtaga det han håller kärast.»
Därmed började Jämten packa ihop hvad han för sin
del ville rädda, och snart sågos de andra göra så med,
— alla utom Vargen. Han satt stilla på en sten, som
tjänade honom till stol, med hufvudet i händerna. Det såg
ut som han uppgjorde en plan för deras räddning.
Ingen störde honom.
»Hvila eder,» sade Jämten, »jag tager vakten för natten.»
Sedan röfrarne kommit till visshet om att de voro
omringade, instängda och ordentligt belägrade af bönderna,
hade ingen brytt sig om de fångna säterjäntorna, hvadan
dessa dragit sig undan till en vrå, där de sutto tysta och
orörliga.
Stundom hviskade de med hvarandra, och den yngre af
dem kunde icke nog glädja sig åt hoppet om snar
befrielse. Den äldre yttrade sig, till sin olyckskamrats stora
förvåning, icke så mycket därom, men slutade med att
beklaga röfrarne.
»Pil är nog redan dödad af de våra,» sade hon, och då
droppade ett par stora tårar från hennes ögon. »Men
detsamma kan det göra. Vi komma nog icke heller med lifvet
härifrån,» sade hon, och vid denna antydan började äfven
den andra gråta.
Och så gled natten fram utan att kulans invånare
störde dess ro. Icke ens då dagen lyste upp hålans ingång
och solen förgyllde trädens toppar, där de lyste likt guld
på andra sidan den lilla spegelklara sjön, väcktes röfrarne ur
den likgiltighet som behärskade dem. De sutto tysta och
grubblande, hvar för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
