Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - O. W. Anderson - Signe Ankarfelt, f. Liedberg (Signe A-t, Savino)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15-“Då jag kan göra något alls, spelar jag
numera bokagent,” skrifver han. Gift
sedan okt. 1888, förlorade han redan i
juni 1894 sin hustru genom döden, och
ett par månader derefter följdes hon af
det yngsta af makarnes två barn.
Anderson har en lätt och behaglig stil och
skulle, om helsan stått honom bi, säkert
kunnat uträtta mycket som tidningsman.
Man kan icke annat än förvånas, då
man får veta, att han så godt som lärt
sig allting sjelf. För att på samma gång
gifva ett prof på hans stil och visa,
hvad menniskor med medfödd begåfning
och ihärdighet kunna medhinna i trots
af vidriga öden, återgifves här, hvad
Anderson, undfallande och anspråkslöst,
meddelar om sin literära verksamhet:
“Bäste hr S. Här är jag icke med. Jag
har gått i skola ej fullt sex månader i
hela mitt lif, och det var innan jag
fyllt 14 år. Men sättareyrket är
ingalunda en dålig skola, och för öfrigt har
jag läst — läst — läst och plockat upp
en ytlig kunskap i snart sagdt alla
ämnen. Några få timmars undervisning i
engelskan erhöll jag kort efter
ankomsten hit till landet, men lärde detta
språk genom sjelfstudium, såsom väl de
flesta svenskar få göra. År 1885
började jag till Svenska Folkets Tidning
insända öfversättningar af humoresker,
vetenskapliga och literära artiklar etc.,
och redaktören för Skaffaren, B.
Anderson, gaf mig stundom öfversättningar att
göra, hvilka dock ej alltid lyckades sả
väl. Hr H. Stockenström, som då skref
Hemlandets s. k. baksida i St Paul, hade
både vilja och förmåga att påpeka
bristerna. Så småningom lärde jag mig
skrifva någorlunda ren svenska, och
skrifklådan har hängt med mig
alltsedan. Fullt lössläppt blef den först 1887,
då jag fick i uppdrag att skrifva senare
delen af “Lincolns lif,” skildrande åren
1856-’65 — ett arbete, som påbörjats af
hr J. F. Nyström och trycktes som
följetong i Vårt Nya Hem 1887. Har
skrifvit många småsaker i olika tidningar
öfver olika signaturer, men ingenting
af bestående värde.
Som tidningsman — ifall man genom
en långt utsträckt artighet vill benämna
mig så — satte jag som min uppgift att
för landsmännen från republikansk
synpunkt klargöra vårt lands politiska
förhållanden och deras rättigheter och
pligter med afseende på desamma. Jag
fick ej arbeta länge nog att göra någon
nämnvärd nytta för den sak, som jag i
egenskap af amerikansk borgare ansåg
så eftersträfvansvärd: — att bringa
svenska folket i östern till lifligare
medvetande om sin politiska makt med ty
åtföljande ansvar.”
SIGNE ANKARFELT, f. Liedberg
(Signe A-t, Savino), poet, korrespondent.
Född i närheten af Vexjö, hvars
elementarläroverk för flickor hon
genomgick. Hennes fader, Johan Olof
Liedberg, hade som mycket ung, redan i
början af 1840-talet, begifvit sig till
Amerika och blifvit en af civilisationens
vägbrytare i vestern. Han kom till
California, innan guldet upptäcktes. Efter
fullbordade skolstudier sändes unga
Signe till Schweiz, för att utbildas för
lärarinne-kallet. Efter att ha uppehållit
sig der samt i Paris och London, blef
hon lärarinna vid en flickskola i
Glasgow. Derifrån for hon till Geneve och,
efter ett besök i Sverige, till Chicago.
Kort efter sin ankomst hit blef hon år
1888 gift med F. W. Ankarfelt,
konstförvandt och f. d. utgifvare af
skämttidningen Kurre. Mrs Ankarfelt har visat
sig ega god poetisk begåfning och har
lemnat poetiska bidrag äfven till de
amerikanska dagtidningarne. När
Linnestoden aftäcktes, väckte en engelsk dikt
från hennes hand stort uppseende.
Chicago Tribune gick så långt i sin
beundran, att den med amerikansk
entusiasm förklarade, att “de högstämda
tankarne och det formfulländade språket
vore nästan värdiga en Longfellow.”
Mrs A. var under verldsutställningen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
