Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Edward Axton (Edward Axon, Edward A., Edward Axander)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-17-följande vår. Sedan dess har han förtett
kringströfvande lif hvarunder han besökt
nästan alla stater mellan Klippiga bergen
och Atlanten, vandrande från plats till
plats, arbetande än här än der, alltid
blott under kort tid på amerikanska
tryckerier, mera sällan på
svensk-amerikanska. Endast undantagsvis har man genom
någon tidningsnotis fått nys om hvar han
för tillfället vistats. Först på våren 1896,
då han efter många års bortovaro aflade
ett besök å Hemlandets kontor i Chicago,
passade en af tidningens redaktörer, hr
A. Schön, på och interviewade den
kringirrande skalden. Tack vare hr Schöns
påpasslighet och hans vänlighet att ställa
sina anteckningar till vårt förfogande ha
vi här kunnat delgifva våra läsare en
ordentlig redogörelse för Axtons hittills för
alla utom honom sjelf okända lefnadsöden.
På hösten 1891 arbetade Axton någon tid
vid den i Story City, Ia., utgifna
tidningen Nya Verlden, försvann derifrån, men
återkom helt oväntadt. Tidningens
redaktör, hr O. A. Linder, lemnade då i ett
bref följande intressanta meddelanden
om honom. “Han är en ganska städad
menniska, arbetsam som en myra,
höfvisk och pligttrogen som få. Hans
hufvud är från frenologisk synpunkt högst
märkvärdigt formadt. Hem-sinnet fattas
totalt, och samma är förhållandet med
beständighetssinnet — något som ju för
resten hela hans lif bekräftat. En
lång, gänglig gestalt med stora fötter,
hvilkas steg höras vida omkring.
Berättade, han gått i kapp med ett bantåg på
bibanan, som anlöper Story City. Jag
tror det nog, ty hans ben äro ovanligt
långa. Nätt och jemt hade jag skrifvit
detta, då från yttre rummet hördes den
välbekanta, harkande rösten af — Axton.
Jag tittade genom springan på dörren, för
att förvissa mig om, att det ej var en
hallucination. Men nej. Der stod han
precis på ett hår sig lik. Samma öfver
öronen krängda slokhatt; grådaskiga
stöfveljättar (inte stöfletter) och för korta
buldansbyxor. Bokhållaren underrättade
honom om, att en “P. M. Order,” som
han afsändt under sitt vistande härstädes
till en person i Sverige, returnerats hit på
grund af att adressaten var död. Utan
att säga ett ord, strök A. utför trapporna
och bort till posten. Han var antagligen
pank, och pengarne han nu återfick
kommo honom väl till pass.” Redan under
A:s vistelse vid kanonierkåren i
Stockholm började hans medfödda
skaldeanlag framträda. Han skref religiös poesi
och fortsatte dermed under första tiden
efter sin ankomst till Amerika. Under
sina många vandringsår har han,
naturligtvis oregelbundet, lemnat bidrag på
vers och prosa till flera amerikanska
tidningar, bland andra Tribune och
Inter-Ocean i Chicago. Han har öfversatt till
engelskan Tegners “Sång till solen,”
“Hafvet,” en del af Lidners “Spastaras
död” samt Nyboms och Säterbergs
Niagara-sånger. Från engelskan har han
mästerligt öfversatt Poes “Korpen” m.
m.
Hans egna skaldestycken äro i flera
fall verkligt storslagna. Endast en djupt
kännande skaldenatur kan tolka sin
beundran för naturen så gripande som
Axton i begynnelseverserna till poemet
“Afsked till Klippbergen”:
Skönt rullar månen öfver bergens branter
O! kanske för min blick den sista gång!
När solen står i öster, klippgiganter,
Jag lemnat er; men först en afskedssång!
Naturens lampor, I, konstellationer,
Vid edra blickar flyge harpans toner
Högtidligt genom rymdens tystnad fram!
Ej utaf lidelsernas trollkrets fången
Upp, o min ande! Upp igen till sången,
Då kring dig slumrar än en men’skostam!
Natur, natur! För forskar’ns starka
blickar
Du jemt i naken, helig skönhet brann!
Du samma ljus i tankens afgrund skickar
Som förr, när Humboldt sökte det och
fann.
Hur fantasien eller dåren diktar,
Du står ett monument, som icke svigtar,
Som ej förtäres utaf tidens tand,
Men snillets sol din höga spets förgyller.
Materia, som rymdens rymder fyller,
På dig jag lägger, undrande, min hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
