Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - C. O. Lundberg (C. O. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
116-talet var han med om att grunda en
svensk koloni i Missouri, hvilken dock
totalt misslyckades. 1879 bildade han
ett bolag, kalladt C. O. Lundbergs
“Stone Preserving Co.” Han påstod sig
ha uppfunnit en sorts vätska, som, om
den ströks på byggnadssten, gjorde
denna fullkomligt okänslig för luftens och
vädrets inverkan. Kort derefter hade
han funderingar på att utgifva en svensk
tidning, om vi få tro, hvad Elmblad
något spetsigt, men med kvicka
anspelningar på doktorns många experiment
skref derom i en af sina krönikor: “Dr C.
O. Lundberg, den bekante
skogshandlaren, stenförädlaren, metodistpredikanten,
panoramaförevisaren, literatören,
murbrukstillverkaren, vin- och matkännaren,
fiskförsäljaren och svinagödaren, han och
ingen annan, ärnar ofördröjligen
lyckliggöra verlden med något non plus ultra,
något extra superfint, “något i sitt slag
alldeles egendomligt” (hr L-gs egna ord)
i tidningsväg. Menskligheten sväfvar
ännu i ovisshet om den blifvande tidningens
program, men att hon “skall fylla ett
länge erkändt behof,” “en högst
betänklig lucka i vår dagbladsliteratur,” det
är klart som korfspad, det. Må den
kommande samtidan blomstra och
frodas likt herr doktorns berömda skogar i
Missouri, och må hon aldrig narra sina
läsare att dra timmerstockar; må hon
framstå såsom den svensk-amerikanska
journalistikens förädlade hörnsten, fogad
till sina råare kamrater med den
kristliga kärlekens patenterade cement; mả
hon framställa lifvets panorama i färger,
lika “brokota” och lifliga som herr
doktorns fria fantasier på basfiol; må hon
“sätta kött” till herr doktorns “ben”
och förvandla honom från en eterisk
andeskådare till en välfödd och myndig
brukspatron; må hon hjelp, Samiel!
jag tror vältaligheten fastnar mig i
halsen.” Lundbergs tidning torkade in;
men emellanåt sågos i Sv. Am. och Sv.
Trib. verser af honom, skrifna vid fester
eller med anledning af något dödsfall,
såsom t. ex. vid president Garfields
frånfälle. Lundberg var en rätt lyckad
tillfällighetspoet. Som prof på hans stil
meddelas här ett utdrag ur ett poem, hvari
han framställde skillnaden mellan
Chicagosvenskarnes seder i början på
8otalet och på den tid, då L. först kom till
Chicago.
FÖRR OCH NU.
Jag mins de gamla svear, jag kände
fordomdags,
Som kommo till Chicago, hvar med
hvarann till lags;
Ej några pretentioner man hörde nånsin
Men bonden som baronen tog seden dit
han kom.
om,
Om någon brödet felte, en hvar sin skärf
strax bar,
Och fast man med sig delte, man hade
nog dock kvar;
Det var så ljuft att veta, när sömnen
ögat slöt,
Att den, som saknat föda, komfort och
föda njöt.
Och när uti det gröna en piknik lystes på,
Det stod ej till att hålla en menska
hemma då;
korgar stora, som vägde
femti pund,
rent förderfvad blott på en
liten stund.
Man bar på
Samt åt sig
Det hände icke sällan, en prest var också
med;
Han stod ej der och blängde på flaskan
uppå sned;
Han drack sitt glas som andra, när det
kring laget gick,
Samt tacka’ Gud (för alla) för helsa, mat
och drick.
Nu är det annorlunda — det samhällslif,
som flytt,
I högmod, lyx och dårskap bland oss
har sig förbytt:
Man ömkar ej för nöden, hur mycket
lyckan gaf,
Man smickrar den i döden och hånar så
dess graf.
Att synas mer än andra, en hvar tycks
sträfva för;
Om anspråken ä’ falska, det ej till saken
gor;
Hvad lyckan gaf, man säger, man sjelf
förvärfvat har,
Och dock hur ömkligt svaga vi äro en
och hvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
