Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Carl Gustaf Norman (Carl, C. G. N., John Smith)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-129-från det teologiska seminariet. Han
prestvigdes kort derefter. Under sin
studietid tjenstgjorde han dels som skollärare,
dels som predikobiträde på flera platser
i Minnesota, Illinois, Kansas, Colorado
och Pennsylvania. 1882—3 var han
biträdande lärare vid Bethany College i
Lindsborg, Kans. 1887—8 var han
redaktör för Framåt och hade 1890 någon
tid anställning vid Augustana. 1890—1
var han pastor i Centreville, R. I., och
Willimantic, Conn., derefter i Providence,
R. I., och från juli 1892 till våren 1895
redaktör för den i Providence
utkommande tidningen Framåt, hvarefter han
återtog prestkallet, nu i Jersey City, N.
J. Norman har just icke skrifvit mycket
under den tid han egnat åt pressen.
Det låg en prägel af missnöje,
klandersjuka och retlighet i hvad han skref, som
verkade obehagligt på läsaren. En med
honom närmare bekant person, hvars
omdömesförmåga vi ej ha rätt att
betvifla, yttrade sig en gång om N. i ett
bref: “Jag måste rättvisligen erkänna,
att han är en arbetsam och bra man
inom sin församling, och om han lade
bort sin skrifklådighet i tidningar, så
gjorde han sig sjelf största nytta, ty som
tidningsman är han oduglig.” Deremot
har han som poet åstadkommit rätt bra
saker. Redan 1883 lemnade han
poetiska bidrag till Ungdoms-Vännen och
Kansas-Posten, om hvilka bidrag någon
välmenande själ skref i den sistnämda
tidningen, att poesien i dem “andades
den mest anslående patos, klädd i ett
smidigt och välklingande språk.”
Andra tidningar, i hvilka han skrifvit poesi,
äro Hemvännen och Augustana samt
kalendern Korsbaneret. Pastor A. A.
Swärd har på följande sätt
karaktäriserat hans sångmö:
“Ibland hon dansar, barnsligt yr och
vild,
Så lätt, så nätt kring musers klara källa,
Ibland hon liknar en madonnabild,
Som ser så sorgsen ut, så tillgjordt mild
Och gråter tårar artificiella.”
På ett annat ställe anmärkte han om
Norman, att han “har ledig stil, men
har nästan alltid samma ämne — och
samma uttryck.” Hur som helst, så äro
dock flera af Normans poem mycket
tilltalande och känslofulla samt formelt
fulländade. Se t. ex. inledningen till en
versifierad julberättelse:
O jul med dina minnens tal, träd för
min håg i kväll
Och låt mig drömma få en stund uti
mitt tysta tjäll
Och under vemod njuta än den frid, din
ande bär,
Och tänka uti fjerran land. Derhemma
jul nu är.
Du frida jul i nordanskog, hur ofta stod
min hảg
Till dig från fjerran, fjerran land bak
oceanens våg.
En gång från lifvets möda hem att fira
jul jag går,
Men det kanhända dröjer än. Fall fritt,
du varma tår!
Vi bry oss icke om att söka utröna,
huruvida tåren är artificiel eller ej, utan
nöja oss med det känslointryck poemet
skänker. Sant är dock, att N. ofta
anslår en vemodsfull sträng på sin lyra,
och att ämnena för hans kväden, om ock
icke desamma, dock ej sällan ega
slägtskap sinsemellan. Här är ett annat
vackert poem af Norman :
FARVÄL.
Jag mins så väl, hur hjertat slog,
När först farväl jag sade
En sommardag, då solen
log-Så vackert sken hon hade
Och barndomstjällets låga dörr
Mig tycktes kärare än förr.
Jag ser min moders ömma blick,
När sist hon kyssen tryckte.
Det handslag, jag af far min fick,
Var särskildt varmt, jag tyckte.
Farväl! Det är nu länge se’n,
Men minnet är ej bleknadt än.
Jag sedan stått med sargad själ
Vid vänners plågoläger.
Det är ett ömt, ett svårt farväl,
Det sista hjertat säger,
När man vid grafvens bädd till slut
I afskedstårar gråter ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
