Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Carl A. Ohlson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-131-gor, ej kunnat undgå högre’
uppmärksamhet, så har jag nästan fruktat för ’lite’
ris’, hvilket för resten icke torde hjelpa
mig mycket nu. Men hade jag fått det i
min ungdom, så hade kanske ej detta
okynne nu bott i kroppen på mig.
Jag vet ej, hvarför känslan stundom
glöder
Och liksom söker spränga hjertats cell.
Kanske derfor, att jag är född “på
söder”,
Der skalden dagen såg: Carl Mikael.
Han oförgätlig är bland diktens bröder,
Som fostrats mellan moder Sveas fjäll.
Min sảng mot hans är matt; ej lyrans
toner
Förmå likt Bellmans tjusa millioner.”
Det första poem, O. offentliggjorde,
trycktes i Sv. Amer. 1880 och hette “En
dröm.” Det var en ovanligt fint utförd
teckning af den i många hjernor
hägrande framtidstanken: Europa såsom
republik. En strof löd så här:
En kvinlig ängel ljuft från himlaranden
Kom sväfvande på gyllne vingars par,
Med fredens palm uti den ena handen
Och i den andra frihetens standar;
Och snillets, vetenskapens krans, som
bunden
Af ek och lager var, hon bar kring runden
Af pannans marmor, hög och gudalik.
Hon smärt och högväxt var, med ros på
kinden,
Men på standaret, svajande för vinden,
Jag läste glad: “Europas republik!”
Kort efter detta poems offentliggörande
sände han ett annat, “Läsarfanatismen,”
hvari han utan öfverdrift, men kraftigt
varnande framhöll fanatismens styggelser
och manade till sans i religionsutöfning:
Men läs Guds ord, det samma väl
betrakta,
Gör allom rätt, och frid skall bli din lott,
sjöng han, tilläggande i sista strofen :
Lyss derför ej till de fantasters skara,
Som tror sig vara allra närmast Gud.
Gå, hör den prest, som sansadt kan
förklara
Försoningens och fridens milda bud.
Bort med den “ulfvahop i
fårskinnspelsar,”
Som i Guds namn med svafvelskurar
helsar!
Sedan dess har O. i flera andra dikter,
såsom “Moders sista blick,” “Get-Anna,”
“Whippoorwill” m. fl., häfdat sin rätt till
namnet skald, hvilket redan Elmblad,
som dock endast sett ett par af hans
dikter, utan tvekan tilldelade honom.
Ohlsons uppfattning af skaldekonsten är
också densamma som alla verkliga skalders.
I sitt poem “Tankar om poesien” yttrar
han:
Ej alla kunna kallas för poeter,
Som hafva lyckats skrifva rim och meter;
Ty vet, i rimmen bor ej poesi,
Om ej den danas utaf gudaflamman,
Som bor i diktarns barm och gjuter
samman
Det hela i en härlig harmoni
Och lik en guldtråd väfver sig deri :
Den inre glöd, som skalden känna låter
Som ler med glädjen och med sorgen
gråter.
Ingen af Ohlsons dikter öfverträffar i
ljuf poetisk fägring den här nedan
återgifna, hvilken han skrifvit enkom för
denna bok:
MIN LILJA.
I minnenas rosengårdar
En liten blomma jag har,
Jag troget och ömt den vårdar,
När stormen rytande far.
Den slagit i hjertemullen
Så djupt och säkert sin rot.
Bland gröna tufvor vid kullen
Den skyddas för nordans hot.
Om utanför stormen hviner;
Om snötäckt är skog och mark,
Dock innanför solen skiner
I minnets grönskande park.
I ljuf förtrollande dager
Jag skådar min lilja då.
Hon står oskyldig och fager
Och blickar mot himlen blå.
När dyster blir lefnadsheden
Och solen ej synes mer,
Jag sätter mig tyst vid leden
I sorgernas afton ner.
Men fastän mitt öga gråter,
Till minnenas land jag går; -
Der doftar min lilja åter,
Och torkad är sorgens tår.
“Men hvem är liljan,” du spörjer,
“Från minnenas rosengård,
Som tröstar dig, då du sörjer,
Och som du gifver din vård?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
