Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 33 —
En "fortel" är det ju enorm
Och en "osviblad" lycka
Att städs en älskad makas "form"
I "sluten" "ram" få "trycka."
Att Olson äfven kan slå an allvarliga
strängar på sin lyra, har han visat bl.
a. i det storslagna poemet "Tonernas
genius," om hvilken han kväder:
I tidens morgon som en Noaks dufva
Han flög utöfver eterliafvet blå
På strålevingar, och af toner ljufva
Det klang i rymden af hans vingslag då.
Han sändts af skaparn ut, att från lians
himmel
Grundtonen anslå för hans verldars tal—
Och strax blef ordning i kaotiskt
vimmel
Och harmoni i alltets stjeruesal.
Då sjöngo morgonstjernorna tillsamman,
Och sfärers lofsång väckts af
gudaflain-man.
Till jorden sist den höga anden svingar.
Att henne mönstra in i sfärers kör.
Då brusar hafvet, fogelsången klingar,
Och vinden sången öfver landen för.
Men menskoskalden tog den gästen
fången,
Då harposträngarne hans vinge slog,
Och sedan dess på jorden klingar sången,
Hvarhelst ett hjerta grät, ett öga log.
Om skalden dock slår toner än så ömma,
Kansångensgeniusej sitt hemland
glömma.
Olson är särskildt stark som satiriker,
som prof hvarå följande anföres.
den falska.
Hvar logo väl bland lockars svall
Två ögon mera ljufva?
Hvar sågs bland läppar af korall
Af perlor sådan grufva?
Så tänkte jag, då tyst jag satt
Bland tufvor hos min sköna,
Och månen med sin silfverskatt
Beströdde nejden gröna.
Mot mig hon blickade och log
Med smultronläppar friska,
En maning att i somnad skog
Min kärlek henne hviska.
Vi svuro tro vid skog och dal,
Om falskhet drömde iugen.
Men Sefyr kom så frisk och sval
Med barrskogsdoft på vingen.
Hon nös, den väna. Ack, Ack, Ack!
litt öga föll på tufvan,
Och mot min ena stöfvelklack
Flög hela perlegrufvan.
Hon sökte ögat nu i kras,
Och perleranden knäckta
Och grät med det, som ej var glas,
En tår, — men den var åklä.
Som prof på Olsons förmåga som
poetisk öfversättare till engelskan vilja vi
anföra slutversarne af poemet Angelica :
Death, relentless, at length espied my
immaculate lily,
Stained its chalice of snow,silently stained
it with blood.
Thenceforth gleamed on the cheeks of
my love two ominous roses,
Pretty and fatal alike, sapping the heart
of its blood.
Drained is the fountain at last. — Again
my lily is paling,
Closing her withered form, bowing her
chalice in death,
Dying like music’s strain on the wave,
like the breeze in the woodlands,
Dying like splendors of eve, gilding the
temple’s Dome.—
Hush, my disconsolate song, hush, hush!
She sleeps ’neath the greensward,
Peace, ye murmuring leaves! I.ight may
her slumbers be!
Sweet Enchantress of dreams in the
hallowed realm of the sleeping.
Soon to my turbulant soul open the
portals of peace!
OLOF OLSON, D. D., Ph. D. (O. O.),
minnestecknare, andlig författare och
talare, redaktör, korrespondent. Född den
31 mars 1841 i Karlskoga, Vermland.
Han blef skollärare och organist vid
tidig ålder, utexaminerades 1859 från
Fjellstedts missionsskola i Stockholm,
studerade derpå vid ett missionsinstilut
i I/eipzig, tog studentexamen i Upsala
1861 och prestexamen i dec. 1863, då han
också prestvigdes. Tjenstgjorde derefter
som pastor ocli folkskoleföreståndare på
olika platser i Karlstads stift och reste
våren 1869 till Amerika, der han bosatte
sig med ett sällskap vermländska
nybyggare i Smoky Hill-dalen, Kansas, i
den trakt der Lindsborg nil är beläget.
Här fick han tillsamman med de andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
