Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Tobias Sandegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
151
degren under rubriken “Tittskåpet”
veckliga kåserier af hvilka flera tillhöra det
bästa, som vår humoristiska literatur haft
att uppvisa. Det skulle vara svårt att
uppleta en mera lyckadt komisk
framställning af en stadsbo i vildmarken än
Sandegrens “På jagt i Washingtons
urskogar,” skildrande en utflykt till en
gammal bekant, en f. d. “styf och något
sprättig handelsman” i Minnesota,
“numera den stolte egaren af ett par
snusfärgade fotplagg, som ha rang, heder och
värdighet af stöflar, och en ylleskjorta,
hvars ursprungliga form och färg är
alldeles obestämbar i följd af påklutade
lappar, samt sist men icke minst — en farm
i Kitsap county.” Det var ett besök på
denna farm som omtalades i åsyftade
humoristiska uppsats. Som prof på
Sandegrens humor må berättelsen om hans
ankomst till hyddan återgifvas: “Ingen,
som ströfvar i våra skogar, kan undgå att
märka den otaliga hopen af kullfallna
träd af ungefär samma storlek som
mindre anspråksfulla hus och deras böjelse
att alltid ligga rakt i vägen, der man vill
fram. Redan betungad som jag var,
förefollo mig dessa evinnerliga trädstammar
ej vidare uppmuntrande. Jag klättrade
upp och ned för dessa skogsjättar; och
hvar gång jag klättrade upp, lemnade jag
på den sidan af trädet ett större eller
mindre stycke af den sortens knä- eller
benklädnad, som fader Adam uteslutande
begagnade i sin första ungdom; och hvar
gång jag åkte ner på andra sidan, tog jag
ett jämmerfullt farväl af en annan del af
mitt skinn, beläget i närheten af de
trakter, der jag eljest brukar att sätta mig.
Hela promenaden upp till hyddan
syntes mig det längsta och mest
ansträngande ströftåg, som jag någonsin ströfvade.
Jönson påstod, det var blott en mil. Jag
vore ej särdeles förtjust att taga en
promenad af fyra eller fem mil genom en
dylik skogstrakt före måltiden och på
fastande mage. Jag skulle hellre vilja
göra det efter måltiden, d. v. s. omkring
hundra år efter måltiden. Då jag
ändtligen nådde hyddan, hade jag tid att
leverera en suck af tacksamhet samt granska
min värd och hans hem. I sina
glansdagar som handelsman var Jönson nästan
väl mycket sprättig utaf sig; det gladde
mig derför att se det enkla och ogenerade
sätt, hvarpå han nu var utrustad. Han
har nu naturligt helskägg — en riktig
enebuske. Han begagnar ock ofvan
nämda stöflar och skjorta samt ett par byxor,
som tydligen ledde sina anor från början
af 1880talet, och som han höll på
vederbörlig plats och inom vederbörliga
skrahkor med ett grimskaft och — en spik.
Hans hydda var till sin arkitektur af
blandad stil och hade ett rum samt något,
som liknade en anjovis-ask, vidfästad i
ena ändan som han begagnade till
sofgemak. Efter en lätt måltid, som bestod
af stekt skinka, skorpor och kaffe, ville
Jönson, att vi skulle gå ut på en liten
spatsertur, men jag ursäktade mig med
en hastigt påkommen ryggvärk och stod
vid fönstret till middagen, som bestod af
kaffe, skorpor och stekt skinka, samt
betraktade den ständigt vexlande utsigten
af otaliga stubbar ute på gårdsplanen och
lyssnade till den melodiska vinden, som
suckade genom granträd, hvilka
innehöllo omkring 50,000 fot virke hvardera
och erfordra tre veckors arbete af en god
man för att hugga ned och fyra månader
för att rothugga. Nästa morgon väcktes
jag tidigt af min vän, hvarpå vi affärdade
en frukost, som för omvexlings skull
bestod af skorpor, stekt skinka och kaffe.
Skorporna i Kitsap county förtjena ett
särskildt omnämnande. De tillverkas,
för så vidt jag kunde utleta hemligheten
i kokkonsten derstädes, af mjöl, vatten
och cement och lära bli mycket smakliga,
om de före serveringen behandlas af en
kraftig och senfull arm med en
slägghammare.” Detta som prof på
Sandegrens humor, hvilken i sin torrolighet
och sitt undvikande af att slå in på det
burleska är beslägtad med Grönbergers,
Liedbergs, Alex. Olssons och Tornmarks
humor. Sandegren är desslikes en
utmärkt talare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
