- Project Runeberg -  Våra Pennfäktare : Lefnads- och karaktärsteckningar /
153

(1897) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Gustaf Sjöström (Jan Olson, Pell Person)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emigrants resor och lefnadsöden i det norra
Amerika.” Den rätt stora boken var
försedd med originalteckningar af Gus.
Higgins. Bokens innehåll utgöres, i
korthet sagdt, af en i skämtsamt
godmodig stil hållen skildring af verkliga
och diktade tilldragelser. Men denna
skildring är ej blott roande, utan
jemväl undervisande. Nästan hvarje liten
tilldragelse eller omständighet, som
väcker en nybakad svensk-amerikans
uppmärksamhet, finnes omnämd och ger
alltid författaren anledning till
jemförande betraktelser och till uttalande af
sina åsigter om förhållandena i Sverige
och Amerika. Och dessa hans åsigter
äro präglade af rättskänsla och
skarpsynthet. En kärnfrisk lefnadsfilosofi
genomgår hela boken, och man öfverser
gerna med att författaren på sina
ställen gifvit sin fantasi alltför fritt
spelrum och t. o. m. gör sig skyldig till
öfverdrifter och orimligheter vid
framställandet af sina diktade äfventyr.
Detta tillhör dock undantagen. Som
prof på hans sätt att på provinsdialekt
i kåseristil reflektera öfver förhållanden
hugga vi på måfå en bit, der han talar
om en amerikansk begrafning: “I
söndags gick jag och spankulerade ut åt
norra tullen. Det var alldeles förfärligt,
så många liktåg, som kom körande
förbi mej utefter gatan. Dom körde till en
stor kyrkogård, som heter Graceland,
som lär betyda nådalandet. De här
smarta amerikanarne vet, hur dom ska’ ställa
de’, dom, tänkte jag, inte bara här i lifve’,
utan också efter döden. När dom har
sluta’ sina dar, så åker dom rätt in i
nådariket. Ja, ja, dom kanske inte har
så orätt, fast det annars välan brukar
säjas, att den dyra nådatiden slutar, när
som att kroppshyddan faller ihop. Det
kan väl hända, att Gud är nådigare, än
vi tror. Men nu var’e inte om de’, som
jag skulle tala, utan om någe annat. Jo,
si de’ var som så, att jag blef just som
förvåna’, att likvagnen och hela
likprocessionen la’ i väg i en sådan
blixtrande fart. Hemma i Sveden så gick det
högtidlit och anständit till. Likvagnen
och processionen gick i sakta skridt, så
det såg ut, som om hästarne såväl som
menniskorna gick och sörjde och fällde
tårar. Men här lägger hela
konkarongen i väg, som om dom var ute på en
muntrationsresa. Hva’ ä’ de’ här nu för
tillställningar? tänkte jag. Amerikanerna
är så vana att ha brådtom, så dom
tror, att dom inte hinner fram till
grafven, om det inte går i språngmarsch.
Brådtom i lifvet och brådtom i döden,
kan man då säja om de här yankearna.
Men de’ är ju inte ondt i de! Det är
bättre att vara en brådskande yankee än
att vara en sölkorf. Man är ju här i
lifve’ för att uträtta nånting; och för att
kunna det, så får man lof å ha lite lif
i sej. Och skulle det der lynnet gå för
långt, så att det följer en ända till
kyrkogården, så är ju de’ konstit, men inte
gör de’ någe ondt, inte.”

Ett af Sjöströms poem är

        KRISTNA KRIGARE.

Det sägs, att i Stockholm, i Sverige, det finnes
En hop militärer, helt kristna till sinnes,
Men, kära go vänner, det är inte sant,
Och derpå jag sätter min ära i pant.

Visst kunna de tala om Gud med sin tunga,
Visst kunna de sucka och bedja och sjunga,
Visst ha de i hjertat en god religion,
Men det är dock icke den kristliga tron.

Ty krigarens yrke, vi alla det känna,
Det är ju helt simpelt att mörda och bränna.
Han skjuter och hugger sin broder ihjel
Och bryr sig ej alls om hans fattiga själ.

“En kristen soldat” — huru eget det klingar!
Man ropar på Jesus, när svärdet man svingar.
Man suckar: “O Herre, välsigna mig nu!”
Och sedan man hugger ett hufvud itu.

Besynnerligt! Kristus ej ännu man känner!
Han räknade alla som bröder och vänner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 18 11:51:37 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pennfaktar/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free