Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— l6l —
ren, Vestkusten m. fl. sv.-araer. tidningar
samt år 1878 reguliära sådana till Sv.Trib.
under dess redaktörs vistelse i Sverige.
Stockenström är gift sedan 1881. Han
är en utmärkt talare ocli deklamatör och
en af våra mest framstående tidningsmän
och skalder. Hans poesi är i allmänhet
känslig, ehuru haii äfven skrifvit både
skämtsamma och satiriska stycken. Ett
af hans mest bekanta är "Detnya
modersmålet." Han har der samlat de i det
sv.-auier. folkspråket allmännast
förekommande förvridningar af engelska ord.
Några strofer ur poemet i fråga skola
bättre visa, hvad vi mena :
Till "liva verla" att marint miUa,
Hon for, Fredrika, den muntra däka,
Och forr’n hon ännu fått hatt på skalle,
Hon många gånger har kälchal kalle.
Nil syr hou kläder på sista modet,
Soui äro nejsa, — jag skulle tro det!
En liå hou fatt sig, som heter Larsen
Och är en dräjcer i sta’n på kårset 1.
Han är så "kilig" en präktig fella,
Och icke må han för grinhorn gälla, —
Med hakan shäcad, och polkahåret
Siratligt kuttadt, med "knorr" som fåret.
Sin helsa troget Fredrika vårdar,
Bredvid eu rälr/id hon går och härdar.
Och efter dinner, om så hon filar,
På stoppad launch en stund iion hvilar.
I stAret tar hon allting på "krita,"
Hon är för god att en meiiska chiUt■
Hon går till milingen, vår Fredrika,
Der "vangelister" så fromma skrika.
Några af hans bästa poem äro Nyår,
Till baktalerskan, En kaka bröd, Vid den
adertonårigasgraf, Kyrkobesökaren, Min
nästa, Den fallna. Ett ljuft minne, Efter
snön, Dårarne samt följande stycken :
mjölnarens anna.
Jag älskade en gång ett vackert barn ;
I trakten nämdes hon för "Mjölnarns
Anna."
Två blåa ögon lyste mot mig gladt,
Och håret skuggade eu bildskön panna.
Vi träffades vid gårdens stora brunn.
Och kring oss ängens friska blommor
dofta !
I kvällens frid, vid månens bleka ljus
Jag kysste hennes varma läppar ofta.
Det fans ej moln uppå vår himmel då,
Bland lifvets vexlingar det fans ej smärta;
Fast klädd i slitna kläder, ack 1 ändock
Jag kände mig så rik vid Annas hjerta.
Hon var blott sexton vintrar, hon, och jag
E11 ungersven på mina tjugo vårar,
Och vid den åldern är det säkert, att
Man skrattar hellre, än man faller tårar.
Men stridstrumpeten ljöd till blodig lek;
Jag måste följa med min svurna fana.
I sommarkvällen sista kyssen brann,
Och ut det liar på krigets vilda bana.
Se’n dess jag irrat kring i många år
Och pröfvat lifvet uti fjerran länder,
Och slutligen när fredens dag bröt iu,
Min gångare jag emot hemmet vänder.
Om mjölnarns Anna sporde jagsåbrådt—
Om hon sin ungdomskärlek trogen
blifvit,
Men fick till svar, att härom året hon
Sin unga hand en gammal gubbe gifvit.
Väl brunnen står ännu, der förr han stod,
Och öfver blommorna ses månen stanna.
Men ack, hur olikt allt ändå mot förr,
Hur vinterödsligt utan mjölnarns Annal
salomes dans.
En furstedotter, skön, lättsinnig, ung,
Hon dansade en gång inför en kung,
Som gaf i glada hofmäns muntra lag
En "aftonkost" uppå sin födslodag.
Salomes växt var mjuk, var smärt och fin,
Herodes’ hjerna töcknad om af vin,
Och rusig, tjusad utaf flickans dans,
Hans öga brann uti demonisk glans.
"Salome, bed af mig hvad helst du vill,
Mitt halfva kungarike hör dig till I
Jag svär, din bön, hvad ock den, flicka, är,
Uppå mitt kungaord jag dig beskär."
Men flickan bort från kungens druckna
blick
Till furstemodren uti natten gick ;
På hennes råd hou ilade åstad
Och till Herodes utan tvekan sad’:
"Ditt halfva kungarike bjöd du mig;
Sà ni vcket fordrar icke jag af dig.
Af häpnad, konung, ej förundrad blif:
Johannes Dopara’s hufvud åt mig gifl"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
