- Project Runeberg -  Våra Pennfäktare : Lefnads- och karaktärsteckningar /
161

(1897) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Herman Stockenström (H. S-m)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

161
ren, Vestkusten m. fl. sv.-amer. tidningar
samt år 1878 reguliära sådana till Sv. Trib.
under dess redaktörs vistelse i Sverige.
Stockenström är gift sedan 1881. Han
är en utmärkt talare och deklamatör och
en af våra mest framstående tidningsmän
och skalder. Hans poesi är i allmänhet
känslig, ehuru han äfven skrifvit både
skämtsamma och satiriska stycken. Ett
af hans mest bekanta är “Det nya
modersmålet.” Han har der samlat de i det sv.-
amer. folkspråket allmännast
förekommande förvridningar af engelska ord.
Några strofer ur poemet i fråga skola
bättre visa, hvad vi mena:
Till “nya verla” att monni mäka,
Hon for, Fredrika, den muntra däka,
Och förr’n hon ännu fått hatt på skalle,
Hon många gånger har kätchat kalle.
Nu syr hon kläder på sista modet,
Som äro nejsa, — jag skulle tro det!
En bå hon fått sig, som heter Larsen
Och är en dräjver i sta’n på karsen.
Han är så “kilig” en präktig fella,
Och icke må han för grinhorn gälla,
Med hakan shävad, och polkahåret
Siratligt kuttadt, med “knorr” som fåret.
Sin helsa troget Fredrika vårdar,
Bredvid en rälråd hon går och bårdar,
Och efter dinner, om så hon filar,
På stoppad launch en stund hon hvilar.
I ståret tar hon allting på “krita,”
Hon är för god att en menska chita.
Hon går till mitingen, vår Fredrika,
Der “vangelister” så fromma skrika.
Några af hans bästa poem äro Nyår,
Till baktalerskan, En kaka bröd, Vid den
adertonårigas graf, Kyrkobesökaren, Min
nästa, Den fallna, Ett ljuft minne, Efter
snön, Dararne samt följande stycken :
MJÖLNARENS ANNA.
Jag älskade en gång ett vackert barn ;
I trakten nämdes hon för “Mjölnarns
Anna.”
Två blåa ögon lyste mot mig gladt,
Och håret skuggade en bildskön panna.
Vi träffades vid gårdens stora brunn.
Och kring oss ängens friska blommor
dofta!
I kvällens frid, vid månens bleka ljus
Jag kysste hennes varma läppar ofta.
Det fans ej moln uppå vår himmel då,
Bland lifvets vexlingar det fans ej smärta;
Fast klädd i slitna kläder, ack! ändock
Jag kände mig så rik vid Annas hjerta.
Hon var blott sexton vintrar, hon, och jag
En ungersven på mina tjugo vårar,
Och vid den åldern är det säkert, att
Man skrattar hellre, än man fäller tårar.
Men stridstrumpeten ljöd till blodig lek;
Jag måste följa med min svurna fana.
I sommarkvällen sista kyssen brann,
Och ut det bar på krigets vilda bana.
Se’n dess jag irrat kring i många år
Och pröfvat lifvet uti fjerran lände
Och slutligen när fredens dag bröt in,
Min gångare jag emot hemmet vänder.
Om mjölnarns Anna sporde jag så
brådt-Om hon sin ungdomskärlek trogen
blifvit,
Men fick till svar, att härom året hon
Sin unga hand en gammal gubbe gifvit.
Väl brunnen står ännu, der förr han stod,
Och öfver blommorna ses månen stanna.
Men ack, hur olikt allt ändå mot förr,
Hur vinterödsligt utan mjölnarns Anna!
SALOMES DANS.
En furstedotter, skön, lättsinnig, ung,
Hon dansade en gång inför en kung,
Som gaf i glada hofmäns muntra lag
En “aftonkost” uppå sin födslodag.
Salomes växt var mjuk, var smärt och fin,
Herodes’ hjerna töcknad om af vin,
Och rusig, tjusad utaf flickans dans,
Hans öga brann uti demonisk glans.
“Salome, bed af mig hvad helst du vill,
Mitt halfva kungarike hör dig till!
Jag svär, din bön, hvad ock den, flicka, är,
Uppå mitt kungaord jag dig beskär.”
Men flickan bort från kungens druckna
blick
Till furstemodren uti natten gick ;
På hennes råd hon ilade åstad
Och till Herodes utan tvekan sad’:
“Ditt halfva kungarike bjöd du mig;
Så mycket fordrar icke jag af dig.
Af häpnad, konung, ej förundrad blif:
Johannes Döparn’s hufvud åt mig gif!”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 18 11:51:37 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pennfaktar/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free